Recension

: Adios hockeyhora
Adios hockeyhora Kristina Falk
2022
Rabén & Sjögren
7/10

Hemligheter, lögner och näthat

Utgiven 2022
ISBN 9789129738247
Sidor 373

Om författaren

Kristina Falk (född 1990) är författare och gymnasielärare. Hon debuterade 2020 med ungdomsromanen En gång slockna alla stjärnor. 2022 kom Adios hockeyhora.

Sök efter boken

Det är sista terminen på sista året i gymnasiet, och Elsa ska börja ett nytt liv, på en ny skola i en ny stad. Bakom sig lämnar hon sociala medier fulla av hatiska kommentarer. Hon lämnar bilderna och filmen hon bara vill glömma. Hon lämnar till och med sitt gamla namn bakom sig. Silje. Hockeyhoran.

Väl på sin nya skola charmas Elsa snart av den strulige fotbollskillen Leo. Också han bär på hemligheter och har fått sitt hjärta krossat. Han dras till Elsa, men lägger samtidigt det mesta av sin energi på att försöka sparka ifrån sig det förflutna och på att dölja hur han har det hemma.

Den enda Leo egentligen släpper in är sin bästa vän Ines, en rejält taggig men samtidigt populär tjej som också går i Elsas nya klass. Ines bär på sitt eget mörker, och av någon anledning gillar hon verkligen inte Elsa.

Kristina Falks roman Adios hockeyhora växlar perspektiv mellan de här tre ungdomarna, Elsa, Leo och Ines. Deras upplevelser och erfarenheter skiljer sig åt, men går också in i varandra på ett snyggt sätt. Var och en har sina trauman, vilket i sin tur påverkar hur de interagerar med varandra. För den som blivit sviken är det inte så lätt att ge sig hän och lita på någon annan.

Falk berör angelägna teman, men det finns ställen i romanen där jag hakar upp mig lite. Där jag tycker att dialogen inte riktigt flyter, och framför allt att texten motsäger sig själv. Det gäller inte minst Elsas/Siljes första sexuella erfarenhet, den som leder fram till den vedervärdiga situationen med nätbilder, trakasserier och mobbing som gör att hon inte orkar gå kvar i sin gamla skola.

Scenen öppnar romanen. Det är fest hemma hos Silje, och hon är så full att hon knappt kan stå på benen. Hon är verkligen förälskad i Noel, hockeykillen som lägger ner henne på rygg i sängen och har sex med henne medan hon somnar. Det är en obehaglig gråzonsscen, om inte faktiskt våldtäkt.

Senare i boken sägs dock filmen som avbildar scenen visa ”hennes rygg. De vilda lockarna som föll över svanken när hon satt grensle över honom.” Det låter som en helt annan scen, med en aktiv Silje. Kanske fortfarande för full, men ändå en annan erfarenhet på ett sätt som jag inte riktigt blir klok på.

Både berättelserna är brutala. Ett övergrepp upprepas i det oändliga om det dessutom filmats och sprids, men man kan också ha sex fullständigt frivilligt och njuta av det – utan att för den skull vilja att bilderna efteråt ska spridas okontrollerat. Ingendera förtjänar hån och hat. Det här är två viktiga berättelser, men de går inte riktigt ihop.

Vad jag däremot gillar med romanen är hur att bli tillsammans inte på något sätt är det lyckliga slutet. Elsa och Leo blir tillsammans någonstans mitt i romanen, och det är inte alltid så lätt att vara tillsammans. Man måste hela tiden dra gränser, veta vad man vill, lyckas kommunicera. Hantera sitt eget och den andras förflutna. De svär på att inte ha hemligheter för varandra, men det är svårt att vara helt ärlig. Svårt att alltid agera på sätt som man kan stå för. Det finns så mycket omkring oss som vi helt enkelt inte kan kontrollera.

Ella Andrén

Publicerad: 2022-10-12 00:00 / Uppdaterad: 2022-10-10 19:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8884

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?