Recension

: Kanske är det längtan
Kanske är det längtan Malin Fjellborg
2022
Vox by opal
4/10

Lättläst om tröstlös situation

Utgiven 2022
ISBN 9789188665362
Sidor 283

Om författaren

Malin Fjellborg är född 1993 i Kiruna, men bor sedan 2016 i Malmö. Hon har studerat på två olika skrivarlinjer och är tidigare publicerad med diktsviten ”Uppväxt” i antologin Om hår (2015) och med diktsviten ”Känsloansvar” i antologin Vem bryr sig? (2019). Kanske är det längtan är hennes debutroman.

Sök efter boken

Det skulle ju kunna vara så att jag är helt fel person för att skriva om den här boken. Jag är 57 år och den vänder sig till unga vuxna och skildrar en livssituation som jag har lämnat bakom mig för väldigt länge sedan. Men om texten håller, så håller texten – oavsett vem den är riktad till. När jag läste den här boken, tappade jag tyvärr intresset fortare än Fjellborg hann stava till längtan.

Handlingen skulle man kunna beskriva som klassisk: Viola har lämnat sin by i norr för att börja sitt eget liv i Stockholm. Hon jobbar på Coop och hyr en lägenhet i andra hand. Hon känner inte en käft i stan, längtar efter ett sammanhang men vet inte riktigt hur hon ska bära sig åt för att få ett. Hon börjar på en bokcirkel och där träffar hon Olof. Hon blir förstås kär i Olof, men han är trubbel på två ben och sedan valsar vi på. På slutet fattar hon äntligen att hon klarar sig bättre utan honom och har dessutom blivit vän med en kollega och en granne.

Det är så mycket jag inte förstår och som jag tycker känns ologiskt eller som en bra idé som faller platt till marken. Jag fattar inte varför Violas bästa vän Melanie först kommer och hälsar på i Stockholm när hon är på väg till Japan. Jag misstänker att episoden med Violas döda farmor ska visa oss vilken miljö Viola kommer från, men det kändes lite tomt. Och tjänar man så bra på Coop nu förtiden att man har råd att käka pizza och dricka öl på lokal, samtidigt som man finansierar sin egen lägenhet i Stockholm?

Men rätt ska vara rätt: Fjellborg är vass på att beskriva känslor. ”Jag hungrar honom, jag hungrar allt som kan bli vi.” och ”Hans händer sväljer min kropp.” är i all sin enkelhet vackra och sinnliga. Meningar som ”Kroppen börjar spänna under huden. Den börjar brinna, varje cell i min kropp fattar eld.” gör att vi någonstans förstår varför Viola låter sig utspisas med smulor från Olofs bord.

Boken har ett lustigt litet format, 13 cm x 17,5 cm, så de 284 sidorna läses i ett huj.

Carina Middendorf

Publicerad: 2022-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2022-10-07 00:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8883

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?