Recension

: Jag var Johannes Brahms
Jag var Johannes Brahms Björn Gustavsson
2021
Recito
3/10

Blixtförälskelser med kulturella förtecken

Tänk dig en samling vykort från kulturstäder. Lägg sedan till texter på baksidan som fångar blixtförälskelser och sedan skapar du ett kollage av detta. Då får man en ganska tydlig översiktsbild av debutromanen Jag var Johannes Brahms av Björn Gustavsson.

Den handlar om fyra olika förälskelser från två olika tider – två samtida och två från förra sekelskiftet. Det är ett försök att fånga den förtrollning som en förälskelse innebär. Hugo Alfvén blir förälskad i Marie Kröyer (som är gift med den kände Skagenmålaren), Johannes Brahms blir förälskad i Robert Schumanns fru (Clara), förlagsredaktören Mikael blir störtförälskad i den ”hyperestetiska” Gunilla, och så vidare … Kort sagt kretsar berättelserna kring vilsna och ensamma människor som tror sig finna sin själsfrände. Denna själsfrändskap visar sig i en gemensam passion för kultur.

Det är en idyllisk presentation av konstnärslivet där de olika personerna besöker kända platser som andra kända konstnärer besökt. Författaren har tidigare skrivit noveller och poesi, men det är främst hans kärlek till kulturen som skiner igenom i romanen. Det jag uppskattar mest i romanen är en essä om Artur Lundkvist, vars insprängda citat bidrar till att göra texten mer levande och fräsch.

Karaktärerna blir dessvärre bara stafflifigurer för berättelsen och har därför inget djup. Innan vi vet något om Mikael blir han plötsligt störtförälskad i Gunilla, och på ett liknande sätt gestaltas de andra karaktärernas upplevelser. Språket blir aldrig tillräckligt levande utan dialogen kännetecknas snarare av banala fraser som skulle kunnat stå på just vykort.

Boken skulle behövt ha mer av en redaktör för att centrera dramaturgin så att berättelsen blir starkare och mer aktuell. Vad är det som dessa berättelser har gemensamt förutom att personerna kommenterar varandra genomgående? Betoningen på själsfrändskapen räcker inte riktigt till för att förena romanens olika spretiga delar. Det blir inte bättre av att författaren även tar med stycken om andra världskriget och en lista på olika anti-nazister under 1930-talet; detta känns överflödigt och har ingen korrelation till berättelsen.

Romanen är mer av ett lättdrucket vin, men ett vin som möjligen gör anspråk på att uttrycka något om världen, om förälskelsens natur och om oss som människor. Det är visserligen lättläst och njutbart att i fantasin ryckas med av den hastighet varmed de olika miljöerna besöks (Köpenhamn, Rom, Tyskland, Sverige) men man hinner aldrig riktigt landa i någon av platserna. Intrycket man får är någon som försöker artikulera sin egen kärlek till kultur, men som inte riktigt lyckas utan istället lämnas läsaren med associationer som snarare liknar namedropping än en gedigen skildring av det fantastiska djup som kan upplevas i mötet med stor konst.

Mikael Palm

Publicerad: 2022-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2022-10-03 15:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8882

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?