Recension

: Glöm bort din saknad
Glöm bort din saknad Ann-Luise Bertell
2022
10/10

Längtan, lera och luft

Utgiven 2022
ISBN 9789523334526
Sidor 300
Språk svenska

Om författaren

Född 1971 i Kimo, Oravais i Finland. Magister i teaterkonst från Teaterhögskolan i Helsingfors 1995 och verkat som skådespelare och regissör på olika teatrar runt om i Svenskfinland. Chef för Wasa Teater 2010-2015. Därefter dramaturg på Svenska Teatern i Helsingfors. Från år 2020 teaterchef för och regissör vid Wasa Teater. Skrivit poesi, barnböcker, dramatik och prosa. För debutromanen Vänd om min längtan erhöll Bertell Svenska Yles litteraturpris 2016 och Choreauspriset 2017. Romanen Heiman nominerad för Finlandiapriset år 2020 och Runebergspriset år 2021. Bosatt i Vörå i Österbotten.

Sök efter boken

Alla barn vill vara som alla andra. Att föräldrarna ska tycka om varandra. Att familjen ska accepteras av sin omgivning. Att mamman ska accepteras.

Romanen Glöm bort din saknad är Ann-Luise Bertells tredje roman. Den är en sorts fortsättning på hennes första roman Vänd om din längtan (2016) men kan läsas helt fristående.

Den lilla familjen Rönnblom med mamma Maria, pappa Rikard och tvillingflickorna Marlene (Len) och Susan återvänder från Kanada till faderns österbottniska hemby. En by med långa åkrar och långa, röda bondgårdar. Välbeställt. Fet mylla. Förutom vid ån där gyttjan glibbar under fötterna. Ån som hotar stiga. Där ska de bo.

Det är början av femtiotalet. Hemma väntar en tjänst på banken för pappan och även ett hus som föräldrarna sänt hem pengar för att låta bygga. Men i huset bor andra människor (karelare). Uppseendeväckande klädd är familjen också. De får flytta in på vinden i bondstugan hos den svartklädda och gråa farmor som har flera hemmaboende barn, bland annat en liten lungsjuk son. Med tiden flyttar de in i sitt eget hus men det är vindpinat från alla håll och ligger nära ån. Lera överallt. Ladugården är för dåligt isolerad. Kor och kalvar far illa.

Högre upp på backen i en präktig gård bor faderns yngre bror Ener med sin osynliga fru. Farfar, som dog medan de var ombord på båten som tog dem över Atlanten, och som skulle ordnat en tjänst på banken åt sin son hann aldrig det. Fadern kommer sig inte för något utan läser mest om dagarna. När han tar sig till med något, såsom att harva, skrattar hela byn åt hans framfart med plogen. Han är ingen riktig bonde, ingen riktig karl. Han bygger inte på deras halvfärdiga hem. Spänningarna gentemot släktingarna stiger. De nattliga ljuden från föräldrarnas säng har upphört för sen länge.

Det pratas om dem i byn. Om “kläppen” som lämnat kvar i Kanada. Vem är det? Den äldre systern Lidia? Vem är hennes pappa? Byns kvinnfolk drar sig inte alls för att fråga. Mamman som är frånskild, som klär upp sig, som röker accepteras inte av farmodern, inte heller av bondmoran nästgårds med sina kafferep. Flickorna har “konstiga” namn. Går snett. Ser sura ut. Det är många fel på dem. I omgivningens ögon.

Men Len, som läsaren följer, växer, växer upp. Vill veta. Hon spionerar, lägger ihop. Sexualiteten, kroppen, känslorna som finns överallt. Hur blir barn till? Blödningarna; kommer hon att dö? Den inre elden hon själv har i sin kropp. Vad felas henne? Och kan en pappa bara försvinna? Lidia, systern i Kanada. Varför? I slutet av romanen har Len fått svar på livsviktiga frågor.

Hon följer tidigt med mormodern Margareta, som bor i byn Saktmodet. ”Mommo” som kan ”vända om längtan” hos djur och som Bertell skildrat skickligt i Vänd om min längtan . Tillsammans med mormor får Len för första gången se och tvätta en död kropp. Mormor vet råd; om käringarnas skvaller men också om kroppens tid; ge liv, leva, dö. Hon säger rakt ut: ”Jag ska dö”, ”Jag ruttnar”. Om människorna säger hon så sant: ”Det är bara att lyssna på dem, så talar de.” I slutet av berättelsen börjar Len vara vuxen och mormor har fått dö. Men som ”mommo” vill Len bli: liksom stå över allting. Låta allt flyga förbi. Men Len behöver ett yrke: sjuksköterskans.

Romanen är en utvecklingshistoria. Kvinnolivet får stor fokus. Även klass genom barnets ögon. Känslor uttrycks ofta med kroppen; hur den rör sig eller hur den stelnat. Ibland bryter känslorna fram starkt; pappan gråter änd över sig i höladan, ensamma morbror Axels hulkande och snorande på mormors begravning, Len som säger ifrån inför hela byn om vem som är far till karelarflickan Helmis barn. Mamman Marias dans till grammofonen är en magisk scen; hur hon kånkar hem sin stora grammafon på cykeln, letar i trunkar fram stenkakor med mörka mansröster och sedan dansar, dansar ”som en trollslända” i deras kök. Flickorna dansar. Dansar ut alla sorger, all längtan. Men grammofonen hamnar i natten i ån; den får inte finnas. Ån slukar dess sång, liksom ån stiger och svämmer in över deras – från förra kalla och enkla – hem. Leran tränger in. Nästan förgör det (dem).

Omslagsbilden med en trana som flyger i något grått, blått är gjord av Sanna Mander. Liksom haren som pryder Bertells roman Heiman (2020) symboliserar rädslan, symboliserar här tranan längtan. Den stora fågeln som flyger högt i luften, skyn över de österbottniska lerjordarna vår och höst blir en bild för Lens inre starka styrka och livsväg. Framåt.

Romanen Glöm bort din saknad berör mig mycket. Med ett enkelt, precist språk skriver Ann-Luise Bertell om en ung flickas liv och utveckling. Berättelsen om Len lägger sig i linje vad gäller miljöer och människor med Bertells tidigare romaner. Bertell skriver arketypiska berättelser som i hennes univers utspelar sig i Österbotten, i små byar. Egentligen kunde de utspelas överallt i världen. Det här är konst.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2022-10-06 00:00 / Uppdaterad: 2022-10-10 20:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8881

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?