Här ska inte hymlas – sanningen ska fram direkt: Tessa Hadley är ett geni och jag tror nästan att jag älskar hennes nya roman Fri kärlek mer än livet självt. Eller nja, det gör jag kanske inte, men jag är verkligen, verkligen förtjust i den värld hon omsorgsfullt bygger upp och låter mig ta del av.

Det är något med stämningen som gör att jag bara vill krypa ner under en filt och inte komma fram innan boken är slut. Jag tror att det är det oberäkneliga i handlingen som gör att det känns som om det är livet självt man är med i, när man läser Fri kärlek i översättning av Marianne Tufvesson.

Det är 60-tal, sjaviga skjortor, ska-musik, joints och mycket kajal runt ögonen. Det är swinging London när det svängde som mest. Men hos Phyllis och hennes familj, mannen Roger och barnen Colette och Hugh, ute i förorten Otterley svänger det inte så mycket. Det är på sin höjd Phyllis som svänger dammvippan innan hon ger sig i väg på sina så kallade ”mamma-sammanträden” med tennisklubben eller samtalsklubben. Jag tror att hon tycker att livet är rätt okej och hon verkar inte vara aktivt olycklig, men när hon får en överraskande kyss ute i trädgården av en yngre man, som är på besök hos familjen, förändras allt.

Allt? Ja, allt! Hennes syn på förortslivet, på familjen, på politiken och inte minst på sexualiteten förändras gradvis efter den ödesdigra kyssen och hon bestämmer sig för att utforska vad livet har att erbjuda en inte längre purung kvinna med barn som är på väg ut ur huset. Och det visar sig vara en hel del, om man öppnar korpgluggarna och vågar sig längre bort än till grannens cocktailparty, skulle jag vilja påstå, utan att avslöja för mycket.

Titeln Fri kärlek är en beskrivning av det här nya livet och det är inte bara Phyllis som utforskar sin sexualitet. Nej, ni behöver inte vara oroliga för pinsamma sängkammarscener. Det är inte så Hadley arbetar. Hon låter oss förstå, ana och veta utan att skriva oss något på näsan.

Det som gör den här boken så underbar är att den inte är det minsta förutsägbar. Den följer inga färdiga uppritade kartor utan svänger ibland överraskande av på en liten skogsstig, där jag hade trott att vi skulle fortsätta framåt på landsvägen. Det finns ingen stereotyp uppdelning i goda och onda personer. De som vid den första blicken verkar goda, beter sig inte alltid så mot sin omgivning och de som man skulle kunna kalla ”onda”, uppför sig i sin tur inte som svin hela tiden. De flesta är som folk är mest, helt enkelt. Människor förändras, utvecklas och överraskar, både mig som läsare och kanske sig själva, och livet tar en ny vändning. Och jag blir löjligt lycklig varje gång jag får lära känna en ny sida av Phyllis, Roger, Colette och de andra som vi möter i den här romanen.