Varför gillar man vissa romaner mera än andra? Innehållet – minnet av en ungdomskärlek – är ordinärt men något i stilen, borrandet i intrigen och berättarens närhet gör att man från de första meningarna sugs in i monologen. En ältande, kältande monolog som man kanske aldrig skulle stå ut med i verkliga livet. Något som man snabbt skulle klassa som strunt – lite ironiker som man vill vara. Domenico Starnone skriver på detta vis. Om kärlek.

Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?