Utgiven | 2019 |
---|---|
ISBN | 9789170285110 |
Sidor | 222 |
Orginaltitel | Scherzetto |
Översättare | Helena Monti |
Först utgiven | 2017 |
Första gången jag var i Italien skrev jag på min Facebookvägg att när jag är död och sitter i himlen hoppas jag det är italienarna som gör maten. För käket jag stoppade i mig i Parma var verkligen himmelskt. Och nu när jag läst Domenico Starnones familjedrama Väsen kan jag då även påstå att de borde stå för litteraturen, där bakom pärleporten?
Nja, inte med samma självklarhet kanske, men Starnone vet åtminstone hur man berättar en historia för att få läsaren att känna sig vid gott mod och småle ibland. För jag måste säga att han valt ett format som jag lätt tilltalas av. En familjs interna relationer och den dynamik av svek, glädje och missförstånd som kan uppstå i den konstellationen.
Huvudpersonen är en 75-årig illustratör med gott renommé. Han heter Daniele Mallarico och börjar känna sig gammal. Orken tryter efter en operation. Tvivlet på sin egen konstnärliga förmåga hemma i Milano vacklar, i synnerhet som han får negativ respons på sitt senaste arbete av sin mycket yngre förläggare. En dag blir han uppringd av sin dotter Betta i Neapel som undrar om han kan komma ner och passa sitt fyraårige barnbarn Mario i några dagar. Egentligen har han ingen lust att återvända till lägenheten som han en gång själv växte upp i, men han beslutar sig ändå för att motvilligt ställa upp.
Daniele råkar sätta sig mitt i ett Lars Norén-drama, visar det sig. Dottern är nyskild och Marios pappa är där för att lämna över honom. Medan mamma läser godnattsaga för sonen, sitter pappa kvar i köket. Daniele hinner inte mer än att lägga ifrån sig sin resväska förrän han få sin svärsons version av det misslyckade äktenskapet, uppspydd på sig.
Både svärsonen och dottern jobbar på universitetet och som Starnone så elegant formulerar det:
För Betta hade universitet på kort tid förvandlats till en enorm bägare till brädden fylld med likörliknande substans
Lite halvhjärtat råder Daniele sin svärson att åka iväg tillsammans med Betta för att reda ut känslorna, men senare när han står alldeles själv i badrummet för att borsta tänderna och hela resans trötthet faller över honom, kommer han att tänka på att hans fru en gång var otrogen mot honom, precis som Betta mot Saverio.
Det som ask efter ask öppnas när jag läser boken är skickligt skrivet, det måste medges, men det blir lite för mycket småleenden och kanske en för stor distans till figurerna i boken som gör att det inte går så mycket på djupet som man skulle önska ibland.
Men det finns en passage som jag gillar skarpt. Den där morfar Daniele upptäcker att Mario är en minst lika skicklig tecknare som han själv. Daniele som i hela sitt liv levt på att han har en unik talang, känner sig plötsligt som en bluff. Och att det en gång i tiden fanns starka anledningarna till varför han flyttade ifrån Neapel norrut till Milano.
Känslan av osäkerhet som allt och alla i Neapel hade ingjutit i mig ända sedan tonårstiden, och som fick mig att fly härifrån när jag var tjugo, höll på att bubbla upp till ytan igen. Jag tänkte på anhopningarna av okontrollerat byggande och vild korruption, plundringar och stölder. Jag mindes hur livet i den här lägenheten, i det här kvarteret, hade varit märkt av min pappas fingrar om spelkorten, av hans glupska längtan efter rysningen som drev honom att till och med spela om vår överlevnad. Jag hade kämpat med alla mina krafter för att skilja mig från honom, från alla mina förfäder, från min sjuka hemstad, och visa att jag var annorlunda.
Publicerad: 2019-09-09 00:00 / Uppdaterad: 2019-09-08 18:14
Inga kommentarer ännu
Kommentera