Det börjar redan på bokens omslag, det gull-äckliga. Längst fram i mitten ett gammaldags julbokmärke, en urgullig dock/flicka med ditritad detalj i form av en kniv med blod droppandes från det vassa stålbladet. Bredvid henne står en tecknad grön figur med ett människohjärta hängandes i en kedja runt halsen. Figuren har bister min och blodiga naglar.

Förlaget kallar boken ”poetisk ungdomsroman i skoltoalettsmiljö” och det är precis vad det är. Allt händer på toan på en högstadieskola och berättas genom tre tjejers ögon. Det är Lena som totalt avgudar Lisbet och det är Jenny som är Lenas syster.

Hon är helt tom. Alldeles avstängd.
Jag blir plötsligt rädd.
Jag vet inte vad som händer.
Det skapas en spricka.
Ut ur den läcker en gul och varaktig vätska.
Det rinner ut över golvet.
Jag står med skorna i vätska.
Det klibbar och blöter.
Jag är alldeles fuktig om fötterna.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Något har fallit och det är hela världen.
Jag vill lägga mig ner och dö.

Det här är ett exempel på äckligheter och förvandling i boken. Förutom såna här undergångsfantasier finns också grandiosa föreställningar där tjejerna ser på världen på sitt sätt för att ta makt över och styra sina egna liv:

Jag skrattar.
Jag låter mitt skratt fara ut över rummet världen.
Det ligger där pärlande.
Jag plockar pärlorna.
Jag kastar dom åt grisarna som fångar dom i munnen.
Det skimrar i deras hud.
Jag är ett djur.
Jag värker.
Hon påpekar att detta ögonblick kommer gå till historien.
Jag kommenterar.
Så.
Jävla.
Episkt.
Det rinner över mig ett regna av guld och gröna skogar.

Jag tycker väldigt mycket om det här storslagna, deras grandiosa fantasier, och att det väller fram och vrider och vänder. För att än mer ta makt över sina egna liv ändrar de också sina namn, ja förutom systern Jenny då som Lena hela tiden försöker att mota bort och hålla utanför. Jenny blir kallad mongo och efterbliven av sin syster och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med funkofobin, den irriterar mig förstås.

Författaren låter flera gånger de tre olika personerna berätta om samma händelser ur sina olika perspektiv. Det är intressant att se otäckheterna ur de olika perspektiven. När Lena bestämmer sig för att de måste pierca Jennys tunga i någon slags blodig dopritual blir jag som läsare förstås nyfiken på måltavlan och även Lisbets beskrivning av blodbadet. För självklart blir det äckligt och blodigt. Och hur mycket ska den stackars undanskuffade systern stå ut med egentligen för att få vara med lite grann i gemenskapen?

Jag fascineras över att bli insläppt och tjuvkika på deras värld och undrar ofta vad som är fantasier och vad som är verklighet i det som väller fram på boksidorna. Och spelar det någon roll?

Men nu vill jag bli utsläppt från denna toa full med äckligheter och storslagna fantasier, jag orkar inte mer.

Släpp ut mig!