Recension

: Jag saknar dig, jag saknar dig!
Jag saknar dig, jag saknar dig! Peter Pohl
2011
Rabén & Sjögren
10/10

Syskonkärlek bakom vartenda ord

Utgiven 2011
ISBN 9789129680409
Sidor 272
Först utgiven 1992
Medförfattare Kinna Gieth

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Peter Pohl föddes i Tyskland 1940 men kom till Sverige redan som fyraåring. Idag är han lektor i numerisk analys vid KTH och känd för sina ungdomsböcker. Han har fått en rad utmärkelser och stipendier, bland annat Astrid Lindgren-priset och Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Peter Pohl – En personlig sida där författaren presenterar sig själv.

Sök efter boken

Hösten 1990 skrev den 14-åriga Kinna Gieth ett brev till författaren Peter Pohl. Hon undrade om han kunde tänkas hjälpa henne. Ett halvår tidigare hade hon förlorat sin tvillingsyster Jenny i en trafikolycka. Kinna ville hedra sin syster och hjälpa andra med en liknande sorg genom att skriva en bok och berätta historien om Kinna och Jenny, döden och livet som måste fortsätta. Jag saknar dig, jag saknar dig! är resultatet av Kinnas berättande och Peter Pohls skrivande. Historien är något omarbetad men det är fortfarande berättelsen om Kinna och Jenny.

Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor, Cilla och Tina heter de. Enäggstvillingar är de och ska fylla fjorton i sommar. Men det får Cilla inte vara med om – hon kommer snart att dödas i en trafikolycka. Det är det vidrigaste som har hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla. Och jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer att orka berätta om ”mig”, så därför säger jag ”hon” i stället.

Boken publicerades för första gången 1992 och vann då Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Nu har den kommit i nyutgåva med anledning av filminspelningen av Jag saknar dig och ska upptäckas av en ny generation tonåringar. För min del är det här första gången jag läser Jag saknar dig, jag saknar dig!. 1992 var jag fyra år gammal, kunde inte läsa och var lyckligt omedveten om livets sorger. Sen gick den mig tyvärr förbi under hela tonåren. Jag säger tyvärr eftersom jag vet att det här hade varit en viktig läsupplevelse för mig då även om den givetvis har varit det för mig nu också.

Tina och Cilla har bråttom till skolan morgonen det händer. De har försovit sig och skyndar sig att gratulera sin mamma med födelsedagsfrukost på sängen innan de springer ut till bussen. Såklart tjafsas det lite på morgonen sådär som det ofta görs när man är 13-14 år. När de kommer ut till vägen ser de bussen stå vid hållplatsen och vänta. De springer båda rätt ut i vägen och ser inte bilen som kommer i kurvan, den som deras storebrors kompis Martin kör, den som träffar Cilla.

Tina skenar över vägen, ett par steg på andra sidan, sedan smäller det till bakom henne – beskriv det ljudet, den som kan och vill! – däck skriker mot asfalten och ett fladder som från en skrämd flock fåglar bryter ut. Tina vänder sig om, vänder sig genast om, vänder sig om i det ögonblick hon hör smällen, skriket, fladdret, men herregud, hur har Cilla kunnat hinna hamna ända där borta? Hon kan inte ligga där! Var är benen? Snöar det? Nej, det är papper som dalar, Cillas temaarbete som hon har fått klart över helgen, faller obegripligt från den klarblå himlen, och här stinker av bränt gummi, Cilla för faan, har du gått av på mitten! och i bilen därborta sitter Martin och stirrar, stirrar, de svarta spåren i asfalten slutar hos honom, slutar vid däcken på hans bil, hans egen bil.

Peter Pohl har lyckats baka ihop en berättelse som inte bara är sorg. Med Kinna Gieths hjälp har han lyckats skildra tonårstidens bubblande livslust och glädje vid sidan av sorgen och de svarta känslorna som dyker upp när man förlorar sin syster, en del av sig själv. Det som knappast blir bättre av kärleksproblem och att som 14-åring även få bära bördan av sina föräldrars sorg. Jag saknar dig, jag saknar dig! läser man inte utan ett paket näsdukar som sällskap.

Det finns trots allt ljusglimtar i livet vilket Tina upptäcker så småningom. Vänner till exempel, vänner som hjälper till att förverkliga Cillas drömmar och hedra hennes liv och får Tina att inse att det inte är fult att vilja leva när hon hade tur att inte bli påkörd av bilen som träffade hennes syster.

Om någonting är härligt, så är det att ha vänner. Om något är underbart, så är det att få skratta tillsammans med dem. Jag vet att jag ibland har anklagat folk för ytlighet. Men hur stora skatter jag än hittade på djupet, störst var ändå att till slut få stiga upp och andas ovanför ytan, andas luft som är så klar att ett leende syns och ett skratt når fram hur långt bortifrån som helst. Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan.

Jag hoppas att den här boken blir en succé även bland dagens tonåringar. Det här är en bok man lätt känner igen sig i. Att vara tonåring har inte förändrats så värst mycket på 20 år och tröst till dem som bär på en liknande sorg ger boken fortfarande. Det här en berättelse jag kommer bära med mig länge.

Textutdrag (Visa/göm)

Camilla Hällbom

Publicerad: 2011-08-26 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-15 11:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4284

6 kommentarer

Det här är en bok jag verkligen minns från tonåren. Jättebra är den! Tur att den har filmatiserats nu så att fler kan upptäcka den!

Linnea Oregistrerad 2011-08-26 09:36
 

även jag är för ung för att ha varit med när den här boken kom ut 92. men som tur är var det någon som uppmärksammade mig på den när jag var i de tidiga tonåren. tror det var någon lärare (tack!. och vad jag läste den här boken då! tror att det skulle kunna vara den bok som jag har läst flest gånger. men jag vill fortfarande läsa den igen!

Emelie Novotny Redaktionen 2011-08-26 10:23
 

Peter Pohl har skrivit många starka böcker, bl a ”Jag är kvar hos er” om en tjej som drabbas av en hjärntumör och ”Vi kallar honom Anna”, om mobbing. Bägge mycket läsvärda.

Anna Liv Lidström Redaktionen 2011-08-28 16:38
 

[...] Läs fler recensioner: dagensbok.com. [...]

 

walla bre jag läste denna när jag var 3år den var riktigt fucking äckligt fuck aina dålig

mohammed Oregistrerad 2011-10-04 10:10
 

[…] Läs fler recensioner: dagensbok.com. […]

Att förlora en del av sig själv | Rader Oregistrerad 2014-08-01 12:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?