Recension

: Sfinx
Sfinx Christine Falkenland
2011
Wahlström & Widstrand
8/10

Avund, avsky och skör trygghet

Utgiven 2011
ISBN 9789146221036
Sidor 222

Om författaren

falkenland2
Foto:Kristin Lidell

Christine Falkenland är född 1967 och bosatt i Göteborg med sambo och son. Hon debuterade 1991 och har etablerat sig som en av vår tids mest intressanta lyriker och prosaförfattare. Sin inspiration söker hon i den mänskliga själens djup. Bland hennes litterära förebilder märks Gunnar Ekelöf, Fjodor Dostojevskij och T. S. Eliot.
Falkenlands lyriska produktion innefattar de fem diktsamlingarna Illusio (1991), Huvudskalleplatsen (1992), Ve (1994), Blodbok (1995) och Om honom (2004). 1996 debuterade hon som prosaist med Släggan och städet som följdes av kortromanerna Skärvor av en sönderslagen spegel (1997), Min skugga (1998), och Själens begär (2000). 2003 utkom den mångfaldigt prisbelönta Öde och 2007 romanen Trasdockan, även den kritikerrosad. 2008 utkom hennes sjunde roman Vinterträdgården, och 2011 hennes åttonde roman Sfinx. Flera av hennes böcker har också översatts, bland annat till franska.

Sök efter boken

Christine Falkenland hör till den sortens författare som verkar skriva olika varianter på, om inte samma historia, så åtminstone samma tema hela tiden. Jag tycker hemskt mycket om såna författare. Det är som om de hela tiden fördjupar och fortsätter på det som måste bli skrivet. Som om deras böcker skapas i samförstånd med en hemlighet -den att en text aldrig måste ta slut.

I Sfinx är det den första hustrun som skriver till den nya hustrun och hennes man. Breven är riktade till Claire, den nya hustrun, men indirekt också till Felix, mannen hon en gång levde med. Hon är besatt av honom, av henne, av dem. Kan inte glömma, eller framför allt, kan inte blunda för allt de har och är. Den lilla familjen, mannen, den perfekta hustrun, pojken och katten. Medelklassens välstånd och trygghet.

Först blir jag orolig, men på samma gång rädd. Orolig främst på grund av formatet Christine Falkenland väljer. Att låta romanfigurerna växa fram ur en enda persons ögon och inre värld, och dessutom genom brev, är väldigt svårt att lyckas med. Rädd därför att den första hustruns röst inte väjer. Hon tränger sig in, förföljer, berättar om sitt liv med dottern Maa. Om sina misslyckanden, sin avund, sina rädslor. Hur hon inte känner sig hemma i det välbärgade området, men ändå valde att flytta dit för dotterns skull. Om sina önskningar, älskanden, sina allra fulaste begär. Och mitt i allt det stora, hetsiga, skriver hon också om sin vardag. Att hon äter broccoli. Att hon tränar på gymmet och hur hon ser på sin kropp efteråt, allt gör hon som en del i nån slags plan. För Maas skull och för att de ska få ett bättre liv.

Jag hör den första hustrun vare sig jag vill eller inte. Hon kommer intill. Hennes ljud är väsande och jag blir mer och mer
intresserad av det neurotiska spel Christine Falkenland har konstruerat. Jag läser om hur den första hustrun gömmer sig i trädgården utanför Claires och Felix villa, hur hon tar bussen till deras sommarställe och smyger omkring utanför.

I Christine Falkenlands finmejslade språk finns en aning om att den sköra medelklasstryggheten kan gå sönder. Det finns i sättet att beskriva värmen i rummet mellan mannen och hustrun. I möblerna som är diskreta klassmarkörer. Chesterfieldfåtöljen som hon (den första hustrun) föreställer sig att Claire sitter och läser breven i. Hela tiden låter Falkenland ana ett ännu större mörker, ett avslöjande eller en scen som ska förgöra allt. Själv väntar jag på den mörka erotiken, på hur det könsliga ska gå så långt att det går från drift till övergrepp. Hur någon eller något ska förnedras, kanske utplånas. Det händer också i Sfinx och när det händer är jag inte beredd. Det kommer scener och rader som jag å ena sidan inte kan låta bli att läsa, men å andra sidan helst skulle vara utan. Jag tänker: det går inte att vara pryd eller stängd när man läser Christine Falkenland.

Sfinx lyckas på många sätt vara en kusligt aktuellt roman. Trots att den handlingsmässigt ofta står stilla och med omsorgsfullt berättande låter händelser gå in i fantasier som sen blir omtagningar, fördjupas den ständigt i skildringen av karaktärerna, deras psykologi och känslor. I växlingen mellan avund och avsky växer en skarp bild av samtidsmänniskans komplicerade förhållande till kärnfamiljen, klassamhället och sig själv.

Anna Carlén

Publicerad: 2011-08-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-27 12:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4283

5 kommentarer

[...] om Sfinx: Dagens bok, Dark places, Tidningen kulturen, UNT, Vi, Svd, (mycket Sfinx idag med andra ord [...]

Sfinx | Fiktiviteter Oregistrerad 2011-08-25 08:36
 

Fantastisk recension av en fantastisk bok.

Böckerx3/Metta Oregistrerad 2011-08-25 08:47
 

”Det är som om de hela tiden fördjupar och fortsätter på det som måste bli skrivet. Som om deras böcker skapas i samförstånd med en hemlighet -den att en text aldrig måste aldrig ta slut.”

Otroligt fint skrivet! Och ja, visst är det de författarskapen som känns mest angelägna. Håller med, mycket bra recension av en fantastisk bok!

Helena (Dark Places) Oregistrerad 2011-08-25 11:54
 

Tack snälla ni!

Anna Carlén Redaktionen 2011-08-25 15:27
 

[…] Andra som skrivit om boken: Med näsan i en bok, Bokföring enligt Monica, Bokblomma, Bokstugan, Dagens bok. […]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?