I 20-årsåldern jobbade jag under några år som tidningsbud. Det var ett tungt, stressigt och ofta otacksamt arbete. Jag drog den fullpackade budcykeln i meterdjup snö och sprang med andan i halsen mellan portarna för att inte få skäll av de morgonpigga gubbarna i slutet av rundan. Om nätterna mötte jag ingen. Ingen, förutom andra […][...]

Kyrkoherde Erland Wallerius lever ett gott liv, ett välordnat, gudfruktigt liv. En hanterlig församling, en fru sedan drygt 20 år, två vuxna döttrar och numera även ett utseende han trivs med. Kontrollen över själen och kroppen upptar honom på såväl det personliga som professionella planet och det är från första sidan uppenbart att det bara […][...]

En spansk badort. Det går knappt att tänka sig en miljö som är så mycket kliché på ytan, men som samtidigt kan rymma så många vibrerande spänningar, dolda hot och klasskillnader. Värmen som stiger ur sanden, förmildrar och förgiftar. Spelar mellan byggnader och kroppar. Den billiga spritens kväljande smak i munnen samtidigt som solen stiger […][...]

Tv-serien Gilmore Girls har fått en ny utmanare när det gäller LRPM (litterära referenser per minut). John Green kallas för ”sick fuck” som skrivit om cancer. The end of men av Hanna Rosin leder till en rädsla för en konspirationsteori om homosexuella kvinnors hemliga plan att ta över världen. Är det inte fantastiskt hur ofta […][...]

Hon bor långt uppe i ett höghus. Fjorton våningar högt, ett ensamt hus där en ensam lampa brukar lysa och välkomna henne när hon kommer hem i mörkret. Fönstret där lampan lyser är hennes eget, men i fantasierna är det någon som har tänt den för hennes skull. Någon har tänkt på henne. Marie Lundquists […][...]

Helena Granströms senaste prosalyriska roman Hysteros är någonting för sig. Tänk dig Christine Falkenlands Släggan och städet om du är bekant med den, men mer introvert och lyrisk, mindre forcerande. Språket i Hysteros är suggestivt och skeendet förtätat, spretigt men sammanhållet av brutala teman: kroppens avgränsning, kroppslighet. Det är en ström av berättande som återges […][...]

Att börja läsa Kristian Lundbergs diktsvit Min kropp lyser vit är som läsa Och allt ska vara kärlek eller Yarden igen. Men på ett annat sätt. Renare, lugnare. Här har det mesta av världen utanför skrapats bort och nu är det bara rummet, kroppen, kärleken, Hon, kvar. Kanske också Kristus och de döda. Jag tror […][...]

Christine Falkenland hör till den sortens författare som verkar skriva olika varianter på, om inte samma historia, så åtminstone samma tema hela tiden. Jag tycker hemskt mycket om såna författare. Det är som om de hela tiden fördjupar och fortsätter på det som måste bli skrivet. Som om deras böcker skapas i samförstånd med en […][...]

Jag bor litet, alldeles för litet, och har alldeles för många böcker för min lilla boyta. Därav har diverse mer eller mindre kreativa lösningar för böckernas boende blivit nödvändiga. Det här är min aktuellthylla. Här ställer jag böcker jag nyligen läst, böcker jag tycker extra mycket om eller som har fina omslag. Jag är i […][...]

nd[...]