Kyrkoherde Erland Wallerius lever ett gott liv, ett välordnat, gudfruktigt liv. En hanterlig församling, en fru sedan drygt 20 år, två vuxna döttrar och numera även ett utseende han trivs med. Kontrollen över själen och kroppen upptar honom på såväl det personliga som professionella planet och det är från första sidan uppenbart att det bara är på ytan saker och ting är som de ska. Gummibandet som snärtar till mot den ömtåliga huden på handledens insida. Botgöringen finns där redan innan synden skett, nödvändigheten i att hålla tanke och handling i schack och strama tyglar.

Då får han besök av en gammal skolkamrat från gymnasiet, Claudia, som tänkte bli präst men som inte blev det. Claudia med röda läppar och ett inre mörker, som ber honom att officiera vid hennes begravning.

Så börjar det. Något rivs itu och ingen återvändo finns. En tragedi, en grekisk tragedi i kristen kontext.

Christine Falkenland är en mästare på att osäkra tiden. Hennes historier utspelar sig närmast i en illusion av tidlöshet, där det ålderdomliga, arkaiserande språket kombineras med bilmärken som Skoda. Det är behagligt men förvirrande, särskilt när personerna samtidigt som de är förankrade i ett ungefärligt nu och inte mycket äldre än jag, ter sig som komna från inte bara en annan generation utan också en annan tid.

Det är en fin balansgång att skriva fram så stereotypa gestalter; den sexualförnekande kyrkoherden som gisslar sig, är kvinnoprästmotståndare och drömmer om den stora passionen. Hustrun, som knappt märks men ändå är en förutsättning. Den till sitt utseende inbjudande och överflödande kvinnan vars psyke vacklar. Horan och madonnan.

Erland, Marta och Claudia. Namnen som blir till symboler, den trygga, den undfallande och den som är för mycket. Det som vinns i symbolerna förloras dock i närmare personteckning. Det är som om schablonerna står i vägen för individualiteten och jag har svårt att känna något egentligt engagemang för personerna. Somliga människor tror att regler är till för andra, inte dem själva. Somliga drabbas av hybris, tycker sig ha gjort sig förtjänta av något mer. Somliga drabbas av den diffusa gudomliga rättvisan.

Synden och nåden är nog Christine Falkenlands älsklingsämnen, men här blir det lite för övertydligt, lite för lite av det mysterium som också finns där, när man närmar sig det som är större än det vanliga, vardagliga. Samtidigt är hon en av få som tar sig an sådana saker på ett så lättillgängligt sätt.