Drömmen om den stora amerikanska romanen sattes på print för första gången 1868 av den amerikanske författaren John William De Forest som i en essä eftersökte romaner som speglade det äkta och verkliga Amerika snarare än det romantiserade. Den stora amerikanska romanen ska helt enkelt spegla den samtida amerikanska folksjälen och därigenom vara en del i den stora berättelsen om nationen USA. Och även om en och annan amerikansk klassiker fått epitetet att vara just det, så är den stora amerikanska romanen egentligen snarare en idé. Eller kanske ännu mer en strävan som generation efter generation av unga (och jag vill nog även lägga till manliga) amerikanska författare försökt finna. En helig graal som finns någonstans mellan cigarettröken, skrivmaskinen och deras eget geni, men som är så svår att nå.

Nathan Hill har ägnat sin debut Nix tio år och någon gång under den tiden är jag övertygad om att idén funnits där. Idén om den stora amerikanska romanen. Debuterar man med en sjuhundra sidors roman där man väver samman studentupprorens 1968 med samtidens populistiska strömningar inom politik och media och kryddar blandningen med lite uppväxtskildring från sin egen tonårstid (sent 80-tal), långa passager i ett fiktivt World of Warcraft-spel och en dos immigrationshistoria från den gamla världen, ja, då är helt enkelt ambitionerna där. Och ambitionen är knappast negativ, för trots klichéerna kring begreppet så är det riktigt angenämt att läsa en roman som tar ett rejält sikte.

Grundhistorien i dess mest kortfattade form är att huvudpersonen Samuel, en litteraturlärare med författarambitioner, vars mamma tidigt under hans uppväxt bara försvann, får det första livstecknet från henne. Tjugo år efter försvinnandet så dyker hon upp i nyhetsflödet, då hon kastat sten på en populistisk och högervriden presidentkandidat under dennes valkampanjsbesök i Chicago. Detta ger Samuel möjlighet till kontakt för att få svar på sina livslånga frågor om det svek han utsatts för och hur detta svek format honom. Svaren finns dock inte enbart i moderns livsberättelse utan lika mycket i hans egen. Parallellspåren är många och därtill är berättarjagen flera.

Allt detta hade kunnat vara både överpretentiöst och svårforcerat om det inte vore för författarens förmåga att både berätta en sammansatt historia och att göra det väldigt bra. Språket är väldigt rakt och dialogerna är underhållande med stora humoristiska inslag, även om de ibland kan vara onaturligt fyndiga och ha en one-liner-frekvens i nivå med en bättre sitcom. Men framförallt är det en väldigt underhållande roman där balansen känns noga övervägd. Läsaren flyttas fram och tillbaka i tiden och under vissa delar glömmer man nästan att det är delberättelser i en helhet. Stundtals kan man tro att man läser till exempel en uppväxtroman och då är det mest den fysiska tyngden av boken som påminner en om helheten. Men delarna vävs sakta men säkert ihop och när man kommer till slutet finns få olösta trådar kvar. Trots de olika skiftena i tid, rum och berättare så är det ändå i mångt och mycket en rak berättelse.

Den i år 150-åriga strävan efter den stora amerikanska romanen fortsätter och Nathan Hill har onekligen gjort ett bra försök och här finns många moment som tillfredsställer de mål som De Forest eftersträvade. Men om den om några år hamnar på Wikipedia-sidan över de stora är egentligen ganska ointressant, det är strävan som räknas. Den heliga graalen ska ju heller helst inte finnas, då är den ju bara ett tvåtusenårigt lerkärl.