I centrum står den konservative men filosofiskt fraserande Richard Elster, som tidigare varit verksam vid Pentagon med planeringen av kriget i Irak. Nuförtiden lever han dock långt från all action. I ett hus i Arizonas öken har han tid och luft att tänka. Och det är mycket han tänker på. Utläggningarna är fantasifulla, underhållande i sina tvära vändningar och banala djupsinne.

Den som sitter bredvid Elster på verandan och fungerar som åhörare är Jim Finley, romanens berättarjag. Han är om möjligt lika desillusionerad som Elster. Men han håller de värsta demonerna borta med drömmen om Det stora mästerverket. Han är nämligen dokumentärfilmare och hans senaste idé är att fånga Elster med kameran, rakt upp och ned, helt enkelt låta honom, med all den excentricitet som han besitter, tala fritt om sin syn på Irakkriget och de personer som dragit i marionettrådarna. Problemet är att Elster inte visar sig särskilt intresserad. Han vill helst fortsätta med sina monologer.

Omegapunkten är en liten tunn bok med stor text – och undertext. Ambitionerna är stora, trots den blygsamma omfattningen. Romanen suggerar, på ett sådant sätt som nästan bara tunna böcker, få ord, kan göra. Här är det stämningen, luckorna – i dialogerna och personteckningarna, det osagda och oartikulerade som utgör kvaliteterna.

Mest minnesvärt är första kapitlet, som skulle fungerat i sig själv, som novell. Hitchcocks Psycho visas på en konsthall i ultrarapid – hela filmen tar 24 timmar. Det konceptuella frispelet genererar en entusiastisk estetisk diskussion. Närmast essäsistisk. Snart övergår den i en allmänt filosofisk harang kring tidsbegreppet – som senare får bäring på skildringen. Det är fascinerande läsning.

Jag vet inte. Om Omegapunkten är den första bok man läser av Don Delillo kan man bli besviken. Åtminstone om man förväntar sig ännu en ”Den stora amerikanska romanen” som han är så bra på. Det här är inte en sådan.