Recension

: Spelare
Spelare Don DeLillo
2012
Modernista
3/10

Den pikanta amerikanska berättarstilen

Utgiven 2012
ISBN 9789186629670
Sidor 203
Orginaltitel Players
Översättare Niclas Nilsson
Först utgiven 1977

Om författaren

Fotograf: Thomas Victor

Don DeLillo är född 1936 i New York. Han har ett rikt författarskap bakom sig med stora romaner. Med ”Under jord” bevisade han definitivt att han tillhör Amerikas ledande författare. 1985 belönades han med National Book Award och 1992 med PEN/Faulkner Award. Han är medlem av The American Academy of Arts and Letters.

Don DeLillo – En sida om författaren.

The Don DeLillo Society – Amerikanskt författarsällskap.

Gästinformation

Litteraturslukande civilekonom och fil. kand i tyska. Hans relation till litteratur? Med sin oomkullrunkeliga tro på litteraturens kraft i vardagen, försöker han dagligen övertyga sin omgivning att läsa och uppskatta skönlitteratur. Skönlitteratur som får en att tänka, som får en att uppskatta livet mer – sådan går det inte att sätta ett pekuniärt värde på. Det har sagts att det finns antikvariat i Berlin med över 40 000 böcker (både skönlitteratur och facklitteratur). Mikael ser fram emot att på ålderns höst kunna säga samma sak om sitt eget bibliotek.

Sök efter boken

Tänk dig en film från 1970-talet. Berättarstilen är långsam, huvudrollsinnehavarna har förlorat sin väg i livet och tycker allt är meningslöst. En jazztrumpet hörs i bakgrunden. Detta liknar i mångt och mycket Don DeLillos roman Spelare från 1977. Romanen är för första gången översatt till svenska av Niclas Nilsson, på ett förtjänstfullt sätt. DeLillo, främst känd för sina romaner Mao II och Vågen, är en författare vars namn nämnts i nobelprissammanhang.

Spelare handlar om ett rikt par, som lever i New York. De har tappat lusten i vardagen och försöker hitta någon mening med livet. Mannen i relationen, Lyle Wynant, är en börshaj som på fritiden sitter bänkad vid TV:n för att se de senaste programmen. Plötsligt blir en person, som jobbar på börsen i New York skjuten i närheten av Lyle – en händelse som drar åt sig Lyles uppmärksamhet alltmer. Lyle låter sig dras med i en konspiration där allt ifrån revolutionärer till amerikanska staten är inblandad. DeLillo har skickligt vävt in sitt intresse för konspirationer med sitt intresse för teknik. Teknologin blir utgångspunkten för berättandet och därifrån utforskas dess effekter på människan. Hon blir förminskad till ett kugghjul, en del av ett större maskineri. Hon försöker bäst hon kan undvika detta öde, men till ingen nytta. Lyle belyser detta tidigt i romanen genom att säga följande:

Dagarna går utan att vi ifrågasätter någonting. Allt är så välorganiserat. Till och med ljuden är välorganiserade. Jag skulle vilja ifrågasätta lite, fråga vad det här är, vad det där är, var vi är, vems liv jag lever och varför.

Lyle flyr undan vardagen genom TVn: den cementerar hans nuvarande jag och gör honom passiv. När han sedan dras alltmer in i konspirationen blir han del av något som han egentligen inte har någon kontroll över. Han tvingas lita på vad andra människor säger och vissa får han enbart tala med via telefon. Lyles fru, Pammy, försöker återfå kontakten med en alltmer disträ Lyle. Trycket på att behöva visa upp en perfekt yta blir förkrossande. Dessvärre förblir porträttet av paret ytligt då det inte känns som om läsaren tillåts komma nära huvudpersonerna.

Valet av tema – västvärldens rikedom som onekligen leder till leda – anser jag aningen utnött. Temat var kanske populärt när Camus skrev L’Étranger, men man blir trött på det efter att ha sett en uppsjö av imitationer och variationer på samma tema.

Ett tecken på DeLillos inspiration från andra medier, exempelvis film, är hans flitiga användande av dialog. Förvisso är det inget ovanligt att använda dialog i en roman, men det är just sättet som dialogen används på som gör att den sticker ut och verkar bara konstig. När jag läser författarens dialoger tänker jag att detta eventuellt kunde varit roligt om en skicklig skådespelare levererat replikerna. Ett exempel på detta är följande passage:

-Vem är han, var är han, när kan vi prata?
-Jag vet inte vad han gör men han gör det i Langley, Virginia.
-Vilket betyder vad?
-Herregud, Lyle.
-Herregud, Lyle.
- Vad är det?
-Herregud, Lyle.
-Använd hjärnan, sa McKechnie.
-Men säg bara, okej?

Detta fortsätter drygt 2 sidor till. Lyle ska förment vara ironisk och dryg men istället ger han intrycket av att vara en onykter idiot. Det är därför dialogen i mina ögon förefaller orealistisk och påklistrad. Romanen är en av DeLillos tidiga verk, skriven under den period då han fortfarande sökte efter sitt författarjag. Även om många av de teman som återfinns i hans senare verk även belyses här, känns det som om att han lyckats uppnå samma djup som i Mao II eller Vågen. Dessa verk är längre och tog även längre att skriva. Detta kan vara en möjlig förklaring.

Bitvis är romanen skickligt skriven, och den gör höga anspråk men dessvärre missar den målet just kanske därför att den försöker ta in för mycket. Jag tycker att läsaren ska känna sig som en nyfiken fluga i DeLillos värld men istället känns det som om handlingen saknar trovärdighet och liknar lördagens TV 4- film – pikant underhållning som snabbt glöms bort. För den som är medveten om detta kan det vara en bra bok att läsa på planet eller på tåget, men annars rekommenderar jag att man istället väljer författarens mycket läsvärda bok Vågen.

Mikael Palm

Publicerad: 2012-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-13 23:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4804

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?