Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på Harvey Weinstein?

När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.