Ynglingen Maksim tar avsked av sin gråtande farmor och reser med flodbåten till Kazan. Han ska börja på universitetet. Men det saknas pengar så Maksim behöver ett extraknäck. Han tar det ena påhugget efter det andra i staden vid Volga och lär känna hamnsjåare, bagare, trädgårdsanställda och allsköns trasproletariat. Maksim läser en mängd böcker – både ryska, tyska, engelska och franska – men det blir inget av studierna i universitetets föreläsningssalar. Med tiden inser läsaren att Maksims universitet, det är livet självt. Eller ”Livets hårda skola”, som det brukar heta på svenska.

Den unge mannen får lära sig att försörja sig själv och att känna igen vilka han kan lita på och vilka som är lurendrejare. Mot slutet av boken har han valt att följa med en ukrainare som driver en affär i en by nedströms längs Volga. Denne Chochol är en utböling som dristar sig att ta lägre priser än de två andra, mer etablerade handlarna i byn. Många av de förmögnare byborna och bönderna är därför emot Chochol och bedriver ett lågintensivt krig mot hans rörelse. I den konflikten får Maksim lära sig att ta ställning och ta ansvar för sina val.

Bonden framställs ofta som ryggraden i det ryska samhället. Men Maksim får anledning att ifrågasätta denna urbild. Han ställer sig även tvivlande till begreppet ”folket”.

När folket kom på tal, kände jag med bestörtning och självtvivel att jag på denna punkt inte kunde tänka på samma sätt som dessa människor. För dem utgjorde folket själva sinnebilden av vishet, andlig storhet och barmhärtighet, en närmast gudalik och odelbar organism, själva förkroppsligandet av all härlighet, rättvisa, storhet. Något sådant folk kände jag inte. Jag hade mött snickare, stuvare, murare, jag kände Jakob, Osip, Grigorij, men här talades det om ett till sitt väsen enhetligt folk och man ställde sig själva på en lägre nivå än detta, i ett beroende av dess vilja.

Livets hårda skola ger alltså Maksim insikter om tillvarons mångfald och komplexitet. Han lär sig att inte förenkla, att solidarisera sig med människor i nöd – en överlevnadsinstinkt för alla fattiga, att inte placera medmänniskor i stereotypiska fack.

Mina universitet står på egna ben, men är tredje och sista delen i ett självbiografisk verk. Den har ett friskt språk som väl överensstämmer med huvudpersonens vakna iakttagande och aptit på livet. Valet att skildra proletariatet längst ner på den sociala trappan är banbrytande. En hel genre skulle växa fram i Maksim Gorkijs fotspår – arbetarlitteraturen. Inte minst i Sverige.

En eloge till Lundaförlaget Bakhåll som ger ut denna klassiker i nyöversättning av Bengt Samuelsson och dessutom i ett beständigt trådhäftat halvklotband.