Recension

: Poesi och psykiatri - 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur
Poesi och psykiatri - 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur Magnus Ljunggren
2012
Carlsson Bokförlag
6/10

Ytligt om poesins och psykets djup

Moskva och Petersburg var för drygt hundra år sen städer av politiskt och kulturellt virrvarr. Men de var också hemvist för symbolister som Vladimir Solovjov, Andrej Belyj och Emilij Medtner. I Poesi och psykiatri – 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur har Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och specialiserad på symbolismen, gjort ett försök att ringa in dessa poeters och filosofers liv och drömmar samt vilka politiska, religiösa och estetiska ställningstaganden de brottades med.

Med Andrej Belyjs Petersburg – en betydande generationsroman – och Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov som nav viker Ljunggren av och in på olika sidospår: här diskuteras teosofi, antroposofi, politiska omvälvningar à la 1905 års revolution och ett tsardömes allt mer krackelerade ställning. Poesi och psykiatri är en liten kulturhistorisk fresk över en motsägelsefull och motstridig tid i det ryska samhället – och i litteraturens historia. Så väl som i Ryssland som i världen.

Tiden (förra sekelskiftet) och rummet (Moskva och Petersburg) är utomordentligt intressanta. Ljunggren har hittat helt rätt perifiert centra eller centralt periferi – en scen för skuggor, transformationer och framenteringar. Dessa klyvningar sker, förstår man, både på ett individuellt plan liksom ett kollektivt. Rudolf Steiners antroposofiska tankar varvas med Freuds psykoanalys och konkreta nedslag i en historiskpolitisk kontext. Förutom symbolismens egna nyckelpersoner, figurerar här en rad mytomspunna gestalter, som på olika sätt – med hjälp av fiktionens performativa aspekter – fyller ut symbolismens grandiosa kostym. Sergej Pankejev, annars känd som sitt mer äventyrliga alias Vargmannen dyker upp då och då som psykolgisk skugga. Till och med August Strindberg får fungera som demon, även om han här får se sig snuvad på det mesta av konfekten. Han och dottern Karin föräras med ett eget kapitel, men mer än en biroll blir det inte denna gång för nationalskalden.

Poesi och psykiatri lämnar mig inte helt oberörd. Jag kan inte låta bli att fascineras av denna tid, denna plats, dessa personer och de strömningar som skapar yttre och inre motstridigheter. Just konfrontationen, den lätt irriterade hinna som ofta är så fruktbar för skapandet av kontraster och dimensioner är Ljunggrens styrka. Utan den komplexiteten hade det hela fallit platt. Men jag hade gärna sett att det grävts ännu mer, både på längden och bredden. För visst är det kunnigt, korrekt och välformulerat. Men det är också en aning för grunt.

Stilen är lättillgänlig, men mer redogörande än problematiserande. Ett mer analytiskt perspektiv hade varit önskvärt – det hade fått samtliga texter att höja sig avsevärt från sin rätt så släpiga och sävliga sömngång. Det är alltså rätt så knastertorrt och det dröjer drygt hundra sidor av bokens totalt 180 innan det hettar till och blir intressant på allvar. Ljunggren hade också kunnat leka med mer essäns form och struktur. De 16 essäerna blir tillslut rätt så enformiga och fungerar mer som understreckare i Svenska Dagbladet än som vindlande utforskningar i poesins och psykets djupa labyrinter.

Alice Thorburn

Publicerad: 2012-09-03 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-17 23:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4883

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?