Recension

: Riot Days
Riot Days: Om Pussy Riot och tiden i fängelse Maria Aljochina
2018
Teg Publishing
5/10

Pussy Riot vs Putin

Utgiven 2018
ISBN 9789188035233
Sidor 205

Om författaren

Maria ”Masja” Aljochina är politisk aktivist, konstnär och medlem i Pussy Riot-kollektivet. Hon dömdes till två års fängelse för sin medverkan vid en performance av kollektivet i Frälsarkatedralen i Moskva år 2012. Hon är medgrundare till det ryska medieföretaget MediaZona och skådespelare i Belarus Free Theatre. Hon har prisats med Lennon Ono Grant for Peace och hon har också tilldelats Hannah Arendt-priset.

masha-alyokhina
Foto: Albert Wiking/We Have A Dream

Sök efter boken

2012 genomförde den ryska punkgruppen Pussy Riot sin performance ”Punkbön” i Frälsarkatedralen i Moskva. ”Punkbönen” var en direkt kritik av kyrkans stöd till president Putin, och Pussy Riot blev som konsekvens snabbt föremål för den ryska statens repressalier. Inom ett par veckor hade tre av gruppens medlemmar arresterats för ”huliganism”, och ett par månader senare kom de tre att dömas till fängelse för sin aktion. I den här boken skriver en av de dömda Pussy Riot-medlemmarna om gruppens performance, om domarna och – framförallt – om tiden i fängelse. ”Alla kan vara Pussy Riot”, skriver hon på bokens baksida. Och det är just detta – att få andra att också stå upp för frihet och demokrati – som verkar vara bokens ultimata syfte.

Inledningsvis slås jag av hur naiv Aljochina verkar ha varit till en början – eller åtminstone framställer sig som. När en vän i förväg exempelvis varnar dem för att deras kommande performance i Moskva-katedralen kan komma att bli mycket kontroversiell, avfärdar de tanken. När myndigheterna efter aktionen söker efter Pussy Riot-medlemmarna, inbillar de senare sig att konsekvenserna kanske kommer att bli några veckor i häkte. Verkligheten blev hårdare än de tydligen hade trott – två år i sibiriskt fängelse.

Skildringen av de två åren i fängelse går undan. Aljochina förefaller konstant ha varit igång med nya protester, nya aktioner, nya överklaganden, nya hungerstrejker – allt för att förbättra den bedrövliga situationen i fängelset för sig och för sina fängslade medsystrar. Och får man tro hennes skildring så ger kampen resultat. Det handlar om förändringar i det lilla – som nya halsdukar till de fängslade eller andra små förbättringar. Men det blir åtminstone bättre tack vare kampen.

Samtidigt blir jag fundersam. Aljochina framställer det hela som en kvinnas kamp mot systemet. Det är hon själv – möjligen med visst stöd från sina advokater – som står för all den kamp som förbättrar situationen. Ingen annan på fängelset verkar göra något. Ja, förutom att tacka Aljochina för hennes insatser då. Kanske är det så det var. Kanske, vilket hon nämner som hastigast vid ett tillfälle, så spelar det in att hon – till skillnad från de andra fängslade kvinnorna – har tillgång till mer resurser och hjälp från professionella advokater. Men kanske speglar det också det faktum att Aljochina i stor utsträckning försattes i isolering – självklart en grym behandling från fängelsemyndigheterna – och därmed inte lyckas få reda på i vilken utsträckning andra fängslade kvinnor också aktivt kämpar för att förbättra sina villkor.

Och möjligen speglar det också delvis Aljochinas egen världsbild. Tidigt i boken skriver hon att Pussy Riot tog på sig sina välkända masker för att ge associationer till superhjältar. Kanske var det på skämt. Men tanken på superhjältar kommer tillbaka när jag läser hennes skildring av kampen i fängelset – för precis som superhjältarnas kamp inte framställs realistiskt, så förefaller den här skildringen inte helt realistisk därför att så mycket verkar utelämnas. Här finns nämligen inte mycket utrymme för djupare reflektioner kring tvivel eller ångest, saknad eller smärta – kort sagt kring priset för hennes kamp …

Aljochinas och övriga Pussy Riots kamp mot den ryska statsapparaten är utan tvekan beundransvärd. Men det är samtidigt en kamp som verkar ha haft ett oerhört högt pris – fysiskt, psykiskt och socialt. Det är dock ett pris som Aljochina tyvärr pratar väldigt lite om. Att reflektera mer över det priset hade nog gjort boken betydligt mer personlig, mer intressant – och kanske också mer inspirerande. Som det nu är så lämnas jag som läsare nämligen med en huvudsakligen obesvarad fråga om deras kamp verkligen var, eller är, värd priset. Det förefaller inte optimalt om nu poängen är att ”alla kan vara Pussy Riot”.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2018-12-24 00:00 / Uppdaterad: 2018-12-23 22:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7586

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?