Förra året släppte Teg Publishing Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochinas bok Riot Days. Här har vi nu Pussy Riot-systern Nadya Tolokonnikovas alternativ. Till skillnad från Aljochinas bok, som främst var något av en fängelsememoar, så är det här en bok som uttryckligen sägs vara en handbok för hur man blir en politisk aktivist. Det är en […][...]

2012 genomförde den ryska punkgruppen Pussy Riot sin performance ”Punkbön” i Frälsarkatedralen i Moskva. ”Punkbönen” var en direkt kritik av kyrkans stöd till president Putin, och Pussy Riot blev som konsekvens snabbt föremål för den ryska statens repressalier. Inom ett par veckor hade tre av gruppens medlemmar arresterats för ”huliganism”, och ett par månader senare […][...]

Rysk nationalism är som all annan nationalism. Kontroll är vad det handlar om. Kontroll över territoriet, över den politiska makten , över opinionen. Och kontroll över kvinnan – inte minst – hon som föder barnen. Nationalismen är auktoritär, kräver underkastelse och är ingen jordmån för demokratisk utveckling eller jämställdhet. Det ryska folkets historia handlar mycket […][...]

”Alltså, det där med Ukraina är jävligt komplicerat, va.” Det har sagts lite varstans de senaste veckorna (strax efter OS) och jo, nog är det det; ska man hålla på Putin eller på nazistpartiet? Ska vi skratta bort rysk medias uppenbara propaganda eller få kalla kårar av att den fungerar? Hur lever folk faktiskt där […][...]

Jag hade inte tänkt mig att religion skulle vara så centralt, men det är det tydligen. Dagens förstasidesrecension handlar om rättegången mot den ryska aktivistgruppen Pussy Riot, som i februari 2012 tog sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva, dansade några sekunder och senare dömdes till två års fängelse för huliganism. Det […][...]

I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken, innan väktare släpar ut dem från kyrkorummet igen. […][...]

Det finns författare. Och så finns det ”kvinnliga författare”. Böcker skrivna av den senare kategorin är lite svårare att få folk att läsa, åtminstone i bokhandeln där jag jobbar, åtminstone om en med ”folk” menar män. Samma fenomen går att se (höra) i, det både mysiga och intressanta, bokprogrammet Min bokhylla. Kvinnor läser blandat. Män läser män. […][...]