Det var med romanen Doktor Zjivag, som Boris Pasternak fick sin berömmelse. Men huvudsakligen och ursprungligen var han poet. När han började skriva den självbiografiska prosatexten Lejdebrev i slutet av 1920-talet, hade han givit ut flera diktsamlingar. Första delen av Lejdebrev publicerades i tidskriften Zvezda 1929. Men fortsättningen trycktes inte förrän 1931 i tidskriften Krasnaja novj.

I förordet till den svenska översättningen, som utkom 1959, berättar Sven Vallmark, en av översättarna, att redaktionen för tidskriften i Sovjetunionen, som publicerade senare delen av Lejdebrev tillfogade en brasklapp till texten. De skrev att de tog avstånd från författarens ”filosofiska karakteristiker, konstnärliga värderingar och allmänna idealism”. Några år senare kom texten ut i en begränsad bokupplaga, men den blev genast oåtkomlig. 1937 fick Pasternak publiceringsförbud och ägnade sig därför de närmast följande åren huvudsakligen åt översättningsarbete.

När jag började läsa Lejdebrev undrade jag varför boken har den titel den har, men jag har inte sett någonstans i texten, att titeln konkret förklaras. Förklaringen är kanske den att författaren kände att han fått ett lejdebrev ( = skriftlig försäkran om fri lejd) i sitt liv. Han hade en privilegierad uppväxt. Han lyckade klara sig undan både första världskriget och den ryska revolutionen och han blev framgångsrik i det han till slut valde att ägna sig åt: litteraturen. Pasternak hade sett människor lida mycket och han hade lovat sig själv att visa tacksamhet mot sina föräldrar genom att göra något storartat. Särskilt hade han sett hur besvärligt kvinnorna hade det och kände hela livet medkänsla med dem.

Staden Marburg i Tyskland spelade en tid en stor roll i hans liv. Av vänner hörde han talas om den medeltida universitetsstaden, om vilken han länge drömde och längtade till. 1912 kunde han äntligen börja studera filosofi där och blev uppskattad på universitetet. Han beskriver sitt möte med den fascinerande staden Marburg:

Jag blev stående, sträckte på halsen och drog djupt efter andan. Över mig reste sig en svindlande brant höjd på vilken universitetet, rådhuset och det åttahundraåriga slottet låg placerade som sina egna stenmodeller på olika avsatser. [...] Gatorna klamrade sig likt gotiska dvärgar fast vid den branta sluttningen. De låg i avsatser så att den enas källarvåningar hade utsikt över grannens vindsrum. Det minimala utrymmet var fullpackat med underverk av leksaksarkitektur. Övervåningarna var större än undervåningarna och vilade på utskjutande bjälkar. Med tak som snuddade vid varandra räckte husen varandra händerna.

Lejdebrev är en tunn bok, men den innehåller ändå mycket. Det känns som att den består av en massa smakprov ur Pasternaks liv. En del stycken och sekvenser är väldigt korta och slutar lite abrupt, detta känns frustrerande och splittrat. Därför skulle boken lätt ha kunnat utvidgas. Allt skulle kunna få mer plats: Pasternaks uppväxt, hans möte och upplevelser av tonsättaren och pianisten Alexandr Skrjabin, som han lärde känna som barn eller mycket ung och studerade musik för och som betydde mycket för honom, hans tid vid universitet i Marburg, hans utveckling som poet och prosaist och hans tillvaro i Moskva bland andra intellektuella. Och inte minst hans filosoferande tankar om människans livsvillkor i stort.

Stor plats i boken får Vladimir Majakovskij; han beskrivs mycket ingående på alla vis: utseende, personlighet, framtoning. Han hade en oerhörd påverkan på Pasternak under början av deras bekantskap, senare skriver Pasternak att han inte längre förstår sig på Majakovskij.

Pasternak skriver mycket känslosamt och inlevelsefullt och kryddar sin berättelse med många poetiska och detaljerade beskrivningar av omgivningen, texten är ibland nästan överlastad av ett fantasifullt och ofta oväntat bildspråk. Det märks verkligen att författaren är poet. Texten kräver ofta en uppmärksam läsare, det kan ibland kännas svårt att ta sig igenom meningarna och därefter verkligen känna att man förstår vad författaren menar.

Omkring 1955 skrev Pasternak ännu en gång om sitt liv i Försök till en självbiografi. Den är i sin stil mycket olik Lejdebrev. Utvecklingen i hans författarskap speglas tydligt i dessa två mycket olika självbiografier. Pasternak tyckte själv att hans stil i Lejdebrev varit onödigt affekterad. Jag håller inte med, det är hans känslosamhet som bidrar mycket till att göra boken intressant.