Varför är ryska romaner alltid så långa? Det är en fråga som anmäler sig vid läsandet av Olga Slavnikovas magnum opus 2017. Det är inte bara Dostojevskij, Pasternak och Bulgakov som odlat det långrandigas konst, utan även Olga Slavnikova. Det har naturligtvis sina för- och nackdelar. Den som ger sig i kast med en roman av denna dignitet och längd kastas obönhörligen i en strömvirvel av prosa som kräver ett odelat umgänge för att ge full utdelning – precis som att det är svårt att fullt ut njuta av en roman av Dostojevskij om man bara läser några sidor varje kväll i samband med sänggåendet. Nu får svenska läsare alltså bekanta sig med Olga Slavnikova, och det är alldeles utmärkt. Enligt uppgift är hon en av samtida rysk litteraturs främsta namn, och ryska samtida kvinnliga författare är något vi i Sverige inte är bortskämda med. Vare därför denna roman, som erövrat ett antal litterära priser runtom i världen, varmt välkommen till Sverige.

Romanen utspelar sig i ett framtida Ryssland – dock bara några år i framtiden. Året är, som titeln antyder, 2017, och Ryssland förbereder sig för att fira minnet av oktoberrevolutionen 1917. Detta är dock något som knappast behandlas särskilt utförligt, utan som mer ligger som en klangmatta under handlingen. Mer i bakgrunden antyds också ett nytt slags Ryssland, där konkurrensen människor emellan är stenhård och de mänskliga banden är sköra som tunna trådar. I detta Ryssland ger sig den mystifike professor Anfilogov ut på en expedition till okänd plats – förmodligen någonstans i Sibirien – för att leta efter ädelstenar och juveler som hans medhjälpare Krylov sedan skall sälja.

Om man kan säga att en historia som råd tråd snarare har huvudsaker, snarare än huvudpersoner, så är dessa huvudsaker i 2017 just ädelstenarna. Slavnikova blottlägger en – åtminstone vad jag i egenskap av okunnig lekman kan bedöma – imponerande geologisk kunskap. Ädelstenarna spelar stor roll genom hela romanen och ger historien ett svåråtkomligt och dunkelt ”skimmer”. Krylov kommer själv från en stad bortom Uralbergen i ett område som helt dominerats av ädelstenar, där varenda unge redan i skolan var ute och letade glittrande saker eller undersökte olika bergsarter. Men Slavnikova kallar dessa berg för de ”ripheiska bergen”. Den som är bevandrad i äldre mytologi och historia vet att detta är ett i bästa mening fantastiskt namn. När historikern Adam av Bremen på 1000-talet nedtecknar ärkestiftet Hamburgs historia och beskrev dess nordligare delar, talar han om att det i öster gränsar ”till de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett vidare framträngande.” I dessa ripheiska berg finns ”amazoner, hundhuvuden, cykloper” etc. Bara genom att använda denna gamla historiska föreställning osäkrar Slavnikova den historiska trovärdigheten eller realismen i sin berättelse. Det är mycket suggestivt gjort, och gör att man ytterligare känner sig indragen i en gigantisk fantasi.

Något annat som bidrar till denna ”fantastiska” känsla är Slavnikovas språk. Det är så metaforrikt och tungt belastat av språkliga krusiduller att man ibland får läsa om stycken för att förstå vad det egentligen handlar om. Såhär beskrivs t.ex. en kvinna precis i romanens inledning:

Den okända kvinnan avtecknade sig genom en flortunn klänning, och i kokongen av solljus anades hennes konturer som en skugga på en dammig fönsterruta. Hennes kropp hade den egendomliga, långsträckta fullkomningen hos en skugga, och på hennes axel vilade en rund ljusdager, genomskinlig och skär som nagellack.

Det är oerhört vackert, nästan omtumlande, men gör att läsningen i längden blir ganska ansträngande. Men ansträngande eller inte är detta på många sätt en fantastisk roman, som på ett eller annat sätt ger utdelning åt den som vågar djupdyka i dess språk- och föreställningsvärld. En stor eloge åt förlaget Ersatz för denna satsning.