Recension

: Brevboken
Brevboken Michail Sjisjkin
2013
Ersatz
8/10

Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

Utgiven 2013
ISBN 9789187219443
Sidor 382
Orginaltitel Письмовник
Översättare Elin Parkman

Om författaren

Född 1961 i Moskva, sedan 1995 bosatt och verksam i Schweiz. Arbetade efter examen som gatsopare, vägarbetare, journalist och lärare. Hans litterära produktion är inte stor, men har jämförts med både Anton Tjechov och James Joyce. Själv har han sagt: »Bunin lärde mig att inte kompromissa och fortsätta tro på mig själv. Tjechov förmedlade sin djupa humanism att det inte kan finnas någon alltigenom negativ figur i din text. Och av Tolstoj lärde jag mig att inte vara rädd för att vara naiv.« Brevboken tilldelades 2011 det stora Bolsjaja kniga-priset och är hans första bok i svensk översättning.

Sök efter boken

Min Sasjenka!

Volodenka!

De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.

Jag har lagt mig ner för att sola, lägger linnet över ansiktet och hör vinden susa som stärkta lakan. Plötsligt kittlar det till i naveln – jag öppnar ögonen och där står du med sand i handen och silar en tunn stråle ner på min mage.
Vi går hem och vinden fyller oss och träden som segel.
På vägen plockar vi några nedfallna äpplen – de allra första, sura som man kokar kompott på – och kastar dem på varandra.
Skogen står som en vass tandrad mot solnedgången.
Och mitt i natten väcks vi av en råttfälla som slår igen.

Kort sagt: Om allt gick som det skulle skulle det inte bli någon roman, på sin höjd en småporrig r’nb’-låt. Men nu är det ju en tjock rysk roman, och alltså börjar Brevboken direkt efter att de skilts åt, när han ryckt in i det militära (det finns alltid ett krig någonstans) och hon börjat sitta hemma och vänta, och de bara kan kommunicera via brev. Brev som svämmar över av allt de gjort och allt de inte hunnit göra och allt de vill göra när de ses igen, och…

…vänta, va?

Det är någonstans runt sidan 50 som man börjar undra på fan. När det blir uppenbart att de ju inte läser varandras brev. Sasjka skriver om livet därhemma och hur hennes far var flygare och hennes vänner börjar gifta sig och skaffa barn, och Volodenka skriver om sina erfarenheter i armén, där hans uppgift är att skriva brev till föräldrar och meddela att deras söner dog som hjältar när de stal en brödkant och blev avrättade, och hur… kriget mot de upproriska kineserna går? Återigen: Vänta, va?

För de är ju skilda åt inte bara i rummet utan i tiden. Han slåss på imperialisternas sida i Boxarupproret på 1890-talet, och hon växer upp i efterkrigstidens Sovjetunion. Och de skriver till varandra och försöker ge varandra allt av sig själva, förvandla sig själva helt och hållet till breven de skickar, men de kommer aldrig att få svar.

Sjisjkin har varit i nyheterna nyligen eftersom han, som ju lever i exil, vägrade representera Ryssland på en amerikansk bokmässa för att han inte ville förgylla Putins ”korrupta, brottsliga regim”. Med det i tankarna är det kanske lätt att vänta sig någon stor politisk polemik och satir i Brevboken, men för sådant får man nog vända sig till likasinnade som Vladimir Sorokin (läs hans våldsamt roliga I det heliga Rysslands tjänst). I stället levererar han här en mångbottnad, småskalig och enormt vacker berättelse om två älskande som bara existerar för varandra trots att de inte kan finnas. Romanen behöver inte bli politisk, behöver inte nämna tsaren eller partiet; den behöver bara observera världen utifrån två personers horisont, en som går i blod upp till knäna i ett barbariskt krig och en som växer upp i ett iskallt samhälle. Mannen skickas ut i krig, kvinnan hålls hemma; han får torka upp blod, hon får torka upp spyor.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Haruki Murakami – lyckligtvis Murakami när han var som bäst, runt Kafka på stranden, snarare än den gubbsjuke pratkvarnen från 1Q84. Precis som Murakami går Sjisjkin ibland vilse i filosoferandet, men han håller i och löper linan ut. Han ställer upp en historia som inte kan vara, två världar som inte rör varandra, och låter sedan motsägelserna mala tills historien uppstår.

Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna ”Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna. Det är ju ett dilemma som ju inte bara gäller Ryssland; vad är något europeiskt land idag, när det vi är aldrig verkar matcha det vi trodde att vi var och skulle förbli?

Och ändå så är det ju två personer här. Som skriver och längtar och existerar och säger till den andra, här, läs mig, möt mig, säg att jag finns. Och då gör de ju det – om inte samtidigt, så alltid.

Björn Waller

Publicerad: 2013-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-13 17:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5182

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?