Recension

: Tiden second hand
Tiden second hand: Slutet för den röda människan Svetlana Aleksijevitj
2013
Ersatz
10/10

”Jag trodde … ”

Utgiven 2013
ISBN 9789186437398
Sidor 672
Översättare Kajsa Öberg Lindsten

Om författaren

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i en liten stad i Ukraina och växte upp i en by i Belarus. 2011 belönades hon med det polska Kapuscinskipriset. Aleksijevitj är framför allt känd för sviten Utopins röster: Bön för Tjernobyl, Kriget har inget kvinnligt ansikte, Zinkpojkar, Tiden second hand och De sista vittnena. 2015 tilldelades Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Sök efter boken

Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria och kunde leva sina liv så som de alltid velat, med demokrati och rättvisa för alla.

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2013-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-24 21:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5353

2 kommentarer

[…] SVD3, EX1,  Nydahl, AB, SR, DN1, GP, SK, BT, Sydsvenskan, KB, YA, HD, GD, EX2, Corren, ArbB, Dagens Bok, NT, Fokus, VK, Internationalen, ST, FB, DN2, NSD, Belarusbloggen, SMP, BT, […]

Sovjetfolkens lidande | Svensson Oregistrerad 2013-11-07 08:04
 

[…] och Bön för Tjernobyl ingår tilsammans med bland andra Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand i dokumentärsviten Utopins röster, om människan i Sovjet som skrivits under en […]

Röster om ett nationaltrauma | dagensbok.com Oregistrerad 2014-01-13 01:24
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?