Recension

: De sista vittnena
De sista vittnena: Solo för barnröst Svetlana Aleksijevitj
2015
Ersatz
8/10

”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”

Utgiven 2015
ISBN 9789187891243
Sidor 360
Orginaltitel Последние свидетели
Översättare Kajsa Öberg Lindsten
Först utgiven 1985

Om författaren

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i en liten stad i Ukraina och växte upp i en by i Belarus. 2011 belönades hon med det polska Kapuscinskipriset. Aleksijevitj är framför allt känd för sviten Utopins röster: Bön för Tjernobyl, Kriget har inget kvinnligt ansikte, Zinkpojkar, Tiden second hand och De sista vittnena. 2015 tilldelades Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Sök efter boken

Varje person presenteras med namn (ofta i diminutiv), ålder när kriget kom, och nuvarande yrke, som för att redan från första början slå fast att åtminstone den här fyraåringen växte upp till en, åtminstone dugligt, fungerande vuxen. Det är inte nödvändigtvis en tröst.

Varför berättade jag detta för er? Nu tycker jag att det är ännu hemskare än då. Det är ju därför som jag inte vill minnas…

Minnena har färg, doft, ljud. Hur det var när kriget kom, när bomberna föll, när tyskarna marscherade in på gården, när föräldrarna försvann i armén eller i skogen eller i marken eller i tomma intet, när världen rasade samman. 1941 till 1945 böljade kriget fram och tillbaka över det vi idag kallar Ukraina, Belarus, Ryssland, Polen, med miljontals döda på båda sidor av både krig och svält. Till slut ”vann” den ena sidan, och dess hjältar – alltid män – stod staty över hela Östeuropa under några decennier tills nästa krig tog slut. Kvinnornas del i det berättade Aleksijevitj i den mästerliga Kriget har inget kvinnligt ansikte; nu ska också barnen få komma till tals.

Varför, kan man fråga sig lite cyniskt? Vad har egentligen barn att tillföra till berättelsen, speciellt efter att ett helt liv hunnit passera, med alla de lager av minnen som lagts ovanpå? Jag säger inte det för att förminska lidandet (från min bekväma 200-åriga fred där folk på fullt allvar försöker påstå att storkrig som tvingar miljoner att fly är den värsta katastrof som drabbat oss) utan mest för att undra vad boken hoppas uppnå mer än ren tragediporr. Att Aleksijevitj dessutom inleder den med ett Dostojevskij-citat om hur ingen revolution är värd ett enda barns tårar blir jag lite misstänksam. Won’t someone please think of the children, liksom?

Jag klarar inte av lyckan. Jag är rädd för lyckan. För mig känns det alltid som om den när som helst kan ta slut. I mig finns alltid det där ”när som helst”.

Men det är ju det där med yrket i titeln på varje kapitel. Aleksijevitj snuddar sällan vid vad som hände efter kriget, hon nöjer sig med den där lilla underförstådda påminnelsen att det här är de lyckliga som klarade sig. De som ”vann”. Alla de här berättelserna som pendlar från sorg till hårvitnande fasa, som ger mig mardrömmar varje natt medan jag inte gör något farligare än att läsa den, alla de här människorna var tvungna att sätta ihop sig igen och gå igenom hela livet med det här. Med eller utan föräldrar, med eller utan ett hem, med eller utan att få tacka dem som räddade dem, kanske rentav utan ett eget namn eftersom de var för små för att minnas.

Jag vill att alla ska få veta namnet på den kvinna som räddade mig: Olimpija Pozjaritskaja från byn Genevitji i Volozjinområdet. Den familjen fick leva med rädslan lika länge som jag bodde där. De kunde ha blivit skjutna i vilket ögonblick som helst… Hela familjen… De fyra barnen också… för att de skyddade ett judiskt barn.

Jag läser den mot bakgrund av Aleksijevitjs andra böcker och tänker att alla här fortfarande behövde uppleva Sovjettiden, Tjernobyl, deras barn (om de nu kunde få några efteråt) skickades till Afghanistan, de var med om den stora omvälvningen efter murens fall. De sista vittnena skiljer sig ändå från de andra delarna i Utopins röster; här finns ingen indelning, inga kommentarer från Aleksijevitj, ingen kringtext alls, enbart en enda lång parad av vittnesmål. Ändå får man känslan att hon är mer närvarande än någonsin, fått jobba än hårdare för att komma åt de där minnena. Det handlar ju trots allt om att klä av ett gäng medelålders människor alla år av försvarsmekanismer och motberättelser tills de återigen är femåriga Kolja och Masja som är ensamma i hela världen och minns precis hur det gick till. Minns tyngden av pappa som kastade sig ovanpå honom när de började skjuta, minns slavarbetet på tyska fabriker, minns hur hon såg sin lillasyster försvinna i en folkmassa, minns kulorna som träffade honom, minns hunden hon lockade till sig när hungern gnagde, minns det som något som faktiskt hände dem. En verklighet bortom det som står i historieböckerna.

Jag läste om sagorna… sagorna för barn… Jag lade märke till hur mycket dödande det finns i dem. Och hur mycket blod.

I en tid där vi återigen sätter citationstecken runt ordet ”flyktingbarn” behövs det kanske mer än bilder av uppspolade treåringar för att förstå vad det betyder. Det har skrivits bättre analyser av kriget, av Hitler, av Stalin, av vad krig och diktatur och folkmord gör med människor, etc etc. Aleksijevitj har själv skrivit några av dem. Men hennes storhet, det som gör att alla de som tror att det här var ett Nobelpris för journalistik har helt fel, är inte hennes objektiva analyser, utan just det där subjektiva: att lyfta fram det personliga i det stora, sätta röster och ansikten på statistiken. I slutändan, vilka etiketter och ismer och rättfärdiganden vi än sätter på det, vilka berättelser vi väver runt det, är det här vi hamnar när vi tar en viss väg. Vi kanske kan tycka att det är en risk värd att ta, men det minsta vi kan göra i så fall är att lyssna på dem som betalar för den.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-10-19 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-24 20:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6299

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?