Krönika

Fika och fiktion

Strax norr om Emmaboda sitter den, skylten med det nästan magiska namnet. Duvemåla. Det är en slingrig liten grusväg, bättre lämpad för cykel än bil – åtminstone om man tänker möta någon. Och det gör man lätt.

Strax är man i alla fall framme och kan andas in idyllen; skog, hagar, fågelsång, röda stugor. Här står hon staty redan på parkeringen, Kristina från Duvemåla. Det är här vi flockas, de litterära turisterna, och så förstås på fiket intill, där man kan få kaffe och småländsk ostkaka med sylt och grädde. Dessutom en nästintill ofrivillig introduktion till platsens historia av en av de rara och traditionellt klädda damerna som serverar i kaféet.

”Du har kanske sett musikalen?” utgår hon ifrån – möjligen för att jag verkar vara den enda besökaren under sextio – och jag sväljer ett helt irrationellt uns förtret. Fast jag verkligen älskar Vilhelm Mobergs romaner så var det ju faktiskt Benny Andersson, Björn Ulvaeus och inte minst Helen Sjöholm som först gjorde mig uppmärksam på dem.

På Rundqvistgården intill får jag vandra helt ostört. Bondgården har bevarats genom att de fyra ogifta syskon som föddes där alldeles i början av 1900-talet levde som om det ännu vore 1800-tal. Spartanskt. Old school. När de allesammans dött, utan arvtagare, visade de sig vara goda för sex miljoner och efter många turer har gården kunnat få stå, ett museum i sig självt.

Men mer än denna märkliga historia fascineras nog den Mobergintresserade av det som finns på andra sidan vägen. Det ser inte så mycket ut för världen, en sned gammal grindstolpe bara, med en informationsskylt bredvid. Där låg nämligen Vilhelm Mobergs mormors barndomshem. Grindstolpen är tyvärr allt som finns kvar av det.

För en ofrälst låter det kanske smått löjligt, men Mobergs mormor var ju både anledningen till att Kristinas barndomshem hamnade här och en inspiration till Utvandrarserien. Av Mobergs mormors (som man bara måste uttala som Moberg i gamla filmklipp, ”mårrmårr”, i alla fall jag) sju barn utvandrade sex till Amerika. Bara Mobergs mamma Ida blev kvar.

Det är inte bara i Duvemåla som Kristina står staty. I Karlshamn, därifrån de reste, finns Kristina och Karl Oskar, och återigen i landet de kom till, där de firas med festival och parad varje år. Det och mycket annat kan man för övrigt läsa mer om i Jens Liljestrands fina bok Mobergland.

”Reste” och ”kom till”, förresten – de fanns ju faktiskt inte på riktigt. Hur lite det verkar betyda funderar jag på över min småländska ostkaka, där, i solen, någonstans mitt emellan verklighet och dikt.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-08-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 11:28

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?