Recension

: Fallna kvinnor
Fallna kvinnor: När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut Eva F Dahlgren
2013
Forum
8/10

Makt, motstånd och samhällets bottensats

Utgiven 2013
ISBN 9789137138275
Sidor 323

Om författaren

Fotograf: Christoffer Edling

Eva F Dahlgren är socionom och har läst på Poppius journalistskola samt skönlitterär skrivarlinje på Nordiska folkhögskolan. Som journalist har hon skrivit för bland andra TT, Dagens Nyheter och Moderna Tider. Dessutom har hon skrivit böcker som ”Farfar var rasbiolog” (2002) och romanen ”Det här är inte jag” (2005).

Dahlgren på Forum – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

De klassificeras enligt olika psykologiska typer. De är demimonder, gatflickor, ligistflickor, berglärkor, soutenörsflickor, bettlerskor, bordellflickor. De är vampyrer. De är psykiskt undermåliga. Psykiskt abnorma. De är samhällets bottensats. De har ingen plats i Historien om Sverige. De måste låsas in.

Eva F Dahlgrens fascination – eller besatthet, beroende, närhet – började med Rasbiologiska institutets arkivs tunga fotoalbum. Under arbetet med en annan bok, den som hette Min farfar var rasbiolog och som handlade om hennes farfar, han som var rasbiolog, och om försöket att förstå, om det motsägelsefulla, om skammen. Albumet var en porträttsamling. Bilder föreställande nakna kvinnor på tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Dahlgren kunde inte släppa bilderna. Inte heller kvinnorna.

I Fallna kvinnor får läsaren följa Dahlgrens research, historien om hennes grävande blandas med resultatet av det – eller, genom blandningen blir det tydligt att det inte finns något resultat, inget mål som kan avgränsas från vägen. Det är ett sökande genom historien, efter historien, som varvas med fiktionaliserade bitar ur de fotograferade kvinnornas liv, samt arkivmaterial – vilket är rikt (och det känns som något av en paradox att den historia som redan då den var ett nu gömdes undan ändå dokumenterats så väl, med foton, personaldagböcker, sparade konfiskerade brev och långa listor). Det är en personlig berättelse. På flera plan. Ett, Dahlgrens personliga. Två, de fotade kvinnornas – de som blir något mer än en naken, mätt, klassificerad kropp. Tre, min – det personliga på det plan där det berör, ger en sorts insikt.

Vad som berättas är historien om makten. Makten att dölja, visa, bestämma vem som är vad och vad som är vem. Det är lagens makt, men också en annan. Vanans eller diskrimineringens eller könsmaktsordningens och den patriarkala, vita, nordiska, medelklassens. Makt, maktmissbruk, övergrepp. Och motstånd.

Jag tänker under läsningen att Dahlgrens bok är som ett exemplariskt exempel på begreppet intersektionalitet. Om hur olika maktordningar påverkar varandra. Vid ett tillfälle beskrivs ett samtal mellan Dahlgren och idé- och medicinhistorikern Karin Johannisson där de kommer fram till att grunddiagnosen ställd på de psykiskt abnorma antagligen är: kvinna. ”En ändlös rädsla för den kvinna som inte låter sig inordnas i den patriarkala struktur som uppfattas som samhällets ryggrad.” Det är också en tydlig fråga om klass. Om hur industrialiseringens skapande av olika klasser skapar nya, snävare normer för hur kvinnor, till exempel kvinnors sexualitet, får vara – och samtidigt skapar en grupp som får representera det orespektabla, oacceptabla andra, det dåliga exemplet. Det handlar om den så kallade rasen – om hur rädslan för rasblandning och degenerering av den nordiska rasen, om att välja att fota de dömda kvinnor som inte ser ”nordiska” ut, för att skapa en urtyp för den kvinnliga brottslingen. Det handlar om att skapa psykiska typer, att kategorisera människor som psykiskt abnorma, att döma ut deras kroppars och tankars funktion, det som är farligt, så att det med all säkerhet inte räknas.

Det handlar om hur klassamhället skapar strukturer som gör det omöjligt att göra en Rätt och Riktig kvinna. Det handlar om hur de psykiskt abnorma är kvinnor. Som att säga att den lesbiska kvinnan är en vampyr (en utsugande, blodsugande, maskulin typ, en manlig hotbild, som suger och spyr, som vägrar vara så som hon tvingas vara). Eller om att hävda att prostitution är ärftligt. Om att välja en vinkel och osynliggöra allt som inte ryms inom den. Syns inte finns inte. Det som göms bakom tvångsarbetsanstaltens murar sker inte.

Jag tänker att jag blir arg, att jag hatar, att jag gråter av ilska och sorg över historien. Och ja, jag gör det.

Och jag darrar av ilska och uppgivenhet och rädslan för uppgivenheten när jag tänker att det är fortfarande likadant (här tänker jag först lägga in en parentes för att liksom mildra det, som säger att: jag vet, inte allt, allt är inte likadant – men sen tänker jag att bara den där tanken att en måste säga det, som att en accepterar ordningen, bara det bevisar att det har inte hänt, inte någonting). När det skrivs listor på flashback över Sveriges farligaste kvinnor, där argumenten för farlighet handlar om att vara efterbliven (det vill säga till exempel feminist, kanske queerfeminist, eller liknande), när feminism beskrivs som en psykisk abnormitet, när vägran att låta sig tryckas in i patriarkala, rasistiska strukturers ramar är efterblivna, när unga kvinnor med självskadebeteende tvångsvårdas på fängelser. När samma förtryck fortfarande finns, samma strukturer. Ibland mer sofistikerat. Ibland inte.

Men samtidigt känner jag mig också, trots det, peppad, inspirerad liksom. Av brottet, vägran, kampen. Av ilskan. (När jag läser att jag skriver det tänker jag att det låter sjukt, kanske psykiskt abnormt, att tänka på det sättet, men det får vara så.)

Jag känner att jag tvingas förhålla mig till det. Till historien, till nuet. Att ställa sig frågan: Kunde det ha varit jag? Att tänka att:

Vi är demimonder, gatflickor, ligistflickor, berglärkor, soutenörsflickor, bettlerskor, bordellflickor. Vi är vampyrer. Vi är psykiskt undermåliga. Psykiskt abnorma. Vi är samhällets bottensats. Men ibland måste vi göra det. Mot det där samhället. Som ett hat tillbaka. Som för att aldrig glömma att det (samhället) är det som är det psykiskt abnorma, undermåliga. Som ett hat tillbaka.

Anna Nygren

Publicerad: 2013-08-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 11:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5354

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?