Recension

: Farfar var rasbiolog
Farfar var rasbiolog Eva F Dahlgren
2002
Bokförlaget DN
6/10

Farfar var genetiker?

Utgiven 2002
ISBN 9175884194

Om författaren

Fotograf: Christoffer Edling

Eva F Dahlgren är socionom och har läst på Poppius journalistskola samt skönlitterär skrivarlinje på Nordiska folkhögskolan. Som journalist har hon skrivit för bland andra TT, Dagens Nyheter och Moderna Tider. Dessutom har hon skrivit böcker som ”Farfar var rasbiolog” (2002) och romanen ”Det här är inte jag” (2005).

Dahlgren på Forum – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

För det första är det här en mycket personlig bok. En individs uppgörelse med sin bakgrund eller närmare bestämt med sin farfar och hans verk. För det andra är det en berättelse med ett vidare perspektiv som belyser delar av den svenska 1900-talshistorien som länge varit oomtalad och skuggbelagd. För det tredje är det en bok om vad människor egentligen är och vad de var. Vilken är skillnaden på dåtidens rasbiologi och samtidens medicinska genetik?

Farfar var rasbiolog och hette K V Ossian Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ett brinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet för rasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sitt intresse utan detta delades av en stor sfär forskare runt om i Västvärlden. Steriliseringarna av icke önskvärda föräldrar är ett exempel på hur rasbiologin var integrerad och praktiserades i det svenska folkhemmet. Ossian Dahlgren var alltså en i mängden av en legitimerad skara forskare.

Porträttet av farfar Dahlgren skisseras fram främst genom brev, mellan honom och hustrun Greta fram till några år efter det andra världskriget, men också genom författarinnans egna minnen. Det är en bestämd och dominant familjeledare som träder fram. Kontrollen över familjen verkar ha varit total. Ofta befann han sig på resande fot. Vetenskapliga konferenser och föreläsningsturnéer var frekvent inbokade. Ossian Dahlgrens paradox var emellertid att han inte själv levde upp till de ideal han förespråkade. Hans fru saknade de rätta förutsättningarna för att avla barn men det verkar ha kvittat. Han fortsatte att propagera för sina teser trots faktumet att hans egna barn inte motsvarade förväntningarna. Detta verkar emellertid ha påverkat barnen vilket inte alls är konstigt.

I Ossian Dahlgrens selektiva utopi skulle bara dugliga och rasrena människor finnas. Alla andra skulle försvinna på vägen om man bara följde vad vetenskapen sa. Det låter skrämmande och avlägset men tankarna är närmare än man anar. I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman. Det gamla rasbiologiska institutet är idag centrum för medicinsk genetik. Här bedrivs forskning om människans minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem för att bli av med eller tillföra egenskaper. Frågorna följer naturligt. Vad har hänt, hur förhålla sig? Parallellerna kanske inte är spikraka men de finns där och det är viktigt att dessa frågor luftas ordentligt.

Boken blir också riktigt intressent där den sistnämnda diskussionen förs. Visst är det spännande att följa Ossian Dahlgrens liv men porträttet tyngs faktiskt ned av de dignade citaten från alla brev. Det blir svårt att hitta rytmen då mer än hälften av texten är indragen. Kanske borde Eva F Dahlgren försökt att referera mer. Det kunde göra farfaderns historia mer lätt att ta till sig och det är viktigt för att kunna förstå de personer och det klimat som frambringade det rasbiologiska tänkandet likväl som det är nödvändigt att penetrera vår egen samtid för att kunna ha en åsikt om den medicinska genetiken.

Per Warmark

Publicerad: 2002-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-18 14:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #605

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?