”Vår släkt var definitionen av det defekta”, skriver Kjell Sundstedt om sin familj. ”Skadade, fula, missbildade, imbecilla, halta, lytta, lössläppta och snuskiga människor som skulle behandlas och elimineras och ge plats åt det nya, friska, intelligenta och ljusa.” Av mamma Gertruds stora syskonskara anser de sociala myndigheterna på 1930- och 40-talen att flertalet är ”mer eller mindre efterblivna”. Flera omhändertas, institutionaliseras för livet och tvångssteriliseras. Men vad var det egentligen för fel på dem?

Sundstedt, som tidigare gjort spelfilmen Den nya människan baserad på släktens erfarenheter, vill i Till Gertrud reda ut och levandegöra vad som faktiskt hände familjen med hjälp av intervjuer, brev och arkivmaterial. Och det är svårt att se några ”defekter” hos de människor som skrivit brev till sin syster Gertrud; hos de som brutalt undersöktes, testades och skyfflades runt på folkhemmets skuggsida.

Ur nutida synvinkel föreställer man sig gärna att vurmen för rashygien fick ett definitivt slut med nazismens fall 1945. Så var ju knappast fallet. Sundstedts mostrar och morbröder steriliserades på 1940-talet, men lagen om tvångssterilisering togs ur bruk och försvann först på 70-talet. Dessförinnan hade omkring 60 000 svenskar steriliserats utan ”genuin frivillighet”. Ofta var steriliseringen ett villkor för att komma ifrån institutioner och slippa sitta inlåst resten av livet. Ibland hjälpte inte det heller.

Gertrud och hennes syskon hörde till en fattig statarfamilj. När modern insjuknade och dog kunde fadern inte längre sörja för alla barnen. Inför skräckinjagande inspektörer, utan vuxna tillskyndare och med många flyttar och otillräckliga skolkunskaper i bagaget kunde ungarna lätt dömas ut som ”sinnesslöa” och ”imbecilla”. Gertrud klarade sig undan bara genom att ta tjänst på annan ort. Hade hon inte gjort det skulle författaren förmodligen aldrig ha funnits. Inte tillåtits bli till.

Till Gertrud är en indignerad men samtidigt anspråkslös liten bok om ett hjärtslitande ämne. Litterärt stilsäkert är det inte riktigt alla gånger, men det uppvägs helt av berättelsens förmåga att plocka ner denna skrämmande, nästan absurda sida av det moderna Sverige på ett mänskligt och mycket relevant plan.

Sundstedt spinner trådarna vidare in i nutiden och frågar sig när vår människosyn närmar sig den som möjliggjorde övergreppen mot hans släktingar. När vi med modern genteknik väljer bort ”defekta” foster – och i så fall hur ”defekta”? Vilka barn lever lika oskyddade idag som dåtidens skolösa statarungar? Ser vi rentav fortfarande i någon mån fattigdom som tecken på någon slags själslig defekt?