Patrick Belfrage inleder sin Provenceskildring Bland sjusovare och olivträd med raderna ”… och man kan då undra vad en ny sådan skildring kan tillföra (…) Det största nöjet med text och bilder har kanske vederfarits författaren.”

Och jag måste ge honom rätt. Visserligen har jag inte läst Peter Mayles Ett år i Provence, en bok som Belfrage några gånger återkommer till, men berättelsen om den pensionerade läkarens nya liv på franska landsbygden känns ändå inte särskilt unik.

Men det är ändå lite småtrevligt att läsa om hans och hans bekantas erfarenheter av en kultur som så totalt skiljer sig från den svenska.

Eftersom jag själv tillbringat några sommarveckor i Provence känner jag igen en del, och en smula nostalgikänsla infinner sig, vilket nog är författarens tanke.

Här blandas mycket personliga berättelser med partier om orternas historia. De historiska bitarna är ganska torra, men när Belfrage berättar om sina egna erfarenheter är det betydligt mysigare att läsa.

Fotografierna som författaren tagit själv är inga mästerverk, jag får snarare en känsla av att titta i någons privata fotoalbum. Och den känslan genomsyrar hela boken. Det är en bok som skrivits därför att författaren tyckt om skrivandet, fotograferandet och den trakt han berättar om. Det är inte någon bra bok, den är inte särskilt intressant, men jag blir ändå lite glad av att läsa den eftersom jag smittas av författarens entusiasm och kärlek.