Axel Munthe var läkare. Han föddes i Oskarshamn 1857, bosatte sig senare på Capri, och fick stort inflytande på ön – som läkare, som utgrävare, som konstsamlare, som värd för allehanda besökande världskändisar, och som anläggare av byggnader och trädgårdar. Han hade dessutom en relation till Sverige-Norges kronprinsessa Victoria, en relation som var "betydligt intimare en den som förestavas av läkareden", som Håkan Jangfeldt lite elegant uttrycker det i boken Munthes Capri. Det heter att Jangfeldt i boken vill "i bilder skildra Axel Munthes Capri – husen han ägde och bodde i, människorna och djuren han umgicks med." Jangfeldt lyckas väl lite sådär halvt om halvt med att göra detta intressant.

Jangfeldt inleder med en historik över Capri, här berättas vilka kungar och kejsare som haft ön i sin ägo, om invasioner och hot från nordafrikanska sjörövare. Därefter en sammanfattande biografi över Munthe med årtal och nedslag i hans liv från födelse till död. Varvat med utdrag ur Munthes egna skrifter och med fotografierna fortsätter Jangfeldts korta berättelser och beskrivningar av Munthes förehavanden på Capri. Ett kapitel handlar om byggandet av Villa San Michele, kanske den största av Munthes livsgärningar. Ett annat handlar om besöken: Søren och Marie Krøyer, Oscar Wilde, Ellen Key, Rainer Maria Rilke, Anders Zorn, och diverse kungligheter. Ett annat kapitel handlar om djurvännen Axel Munthe, hur han omges av ryska vinthundar, ulmerdoggar, ugglor, samt en alkoholmissbrukande babian. Jangfeldt håller en ganska opersonlig och konstaterande ton i sina texter, till fördel för det dokumentära men till nackdel för engagemanget. Dessbättre har han portionerat ut dem i lagom doser.

Mer intressant är det som Munthe skrivit. Han får själv utrymme att ge en färgstarkare och personligare skildring av Villa San Michele-processen, en text som är mer mån än Jangfeldts om läsarens inlevelse och upplevelse. I kapitlet "Sfinxen" berättar Munthe i en lika osannolik som charmig historia om hur han i en dröm träffar en herde, och genom denne finner en sfinx av röd granit i en underjordisk gång. Munthe vaknar, och några timmar senare är han på jakt efter fyndet. Herden hittas, sfinxen hittas och förs till Villa San Micheles bröstvärn. Munthes sista text i boken är en lyrisk nostalgi över hans förhållande till ön, skriven då hans svaga ögon inte längre tål det starka ljuset. Över huvud taget är Munthes små episoder målande och generösa med miljöbeskrivning, men det är också den enda stora behållningen. Lika lite som hos Jangfeldt lär man egentligen känna någon person, endast freskerna, mosaikgolven och cypressalléerna. Inte ens Munthes samlade personlighetsdrag räcker till ett helhetsintryck.

Fotografierna då? Det heter ju att boken är en "bildberättelse". Bilderna är svartvita, de flesta från runt förra sekelskiftet och tagna av nämnda kronprinsessa. Det är som det brukar med gamla svartvita foton, att de skapar en slags klassisk ålderdomlighet. Att det rör sig om något förgånget och man känner den där tidsandan. Att det blir lite vemodigt och mystiskt, eftersom dem man ser på är döda idag. Själva motiven är annars rätt ordinära. Jag bläddrar i boken: där är ett foto på en gata med lekande barn och pinjeträd. Där står prästen i eftermiddagsljuset utanför vinhandeln. Där är Dödgrävaren. Där är vingården. Där är tjänsteflickorna Rosina och Giovannina. Där är den etruskiska sfinxen på bröstvärnet. Där badar Munthe sin ryska vinthund. Jaså, hunden heter Jallah. Där ser man. Jaha. Mer intressant än så blir det inte.

Jag tror såhär: man bör vara intresserad av antingen Axel Munthe, fotografi, eller Capri för att verkligen uppskatta Jangfeldts bok. Säkert blir behållningen större om man har läst hans tidigare biografi över Munthes liv, som ju på sätt och vis är orsaken till den här boken. Det hela är traditionellt på ett lite för odramatiskt sätt, och får boken till att kunna sammanfattas som behagligt menlös. Lite sådär halv om halvt bra, det vill säga.