Napoleon Bonaparte föddes 1769 på Korsika i Medelhavet och 52 år senare dog han på den lilla klippön Sankt Helena i Sydatlanten. Mellan dessa händelser och öar hade ett av världshistoriens mest händelserika liv utspelat sig. Hans karriär kan mycket väl sakna motstycke. På några få år klättrade han från relativt fattig korsikan till kejsare av Frankrike med allt vad det innebar. En imponerande resa som krävde både intellegens, mod och ärelystnad.

Dessa egenskaper besatt Napoleon i överflöd men faktum är att utan de omvälvande händelserna runt 1789 hade han aldrig blivit den han blev. Han var ett barn av den franska revolutionen och innan den hade en liknande karriär inte varit möjlig. Han tog till sig de nya idéerna, använde och spred dem i syfte att reformera och förbättra det samhälle/imperium han kom att styra. Mycket av det han genomförde ter sig än idag relativt modernt och ekar fortfarande på vissa håll i världen, exempelvis delar av hans lagstiftning.

Allt Napoleon genomförde ter sig emellertid inte särskilt modernt eller revolutionärt. Med tiden kom han, i takt med ett växande storhetsvansinne, allt mer i ofas med revolutionen. Kejsarkronan är naturligtvis ett exempel på detta liksom hans längtan efter acceptans bland Europas kungahus. Att han dessutom placerade sina egna släktingar på de troner han erövrade och upprättade rimmar också det dåligt med de tidiga idealen.

Det övriga Europas kunga- och furstekrets hyste dock inga långvariga sympatier för den franske kejsaren och hans idéer. Napoleon blev aldrig en av dem och skulle bort. När hans krigslycka falnade samlade de kraft och trängde in i Frankrike. Napoleon abdikerade 1814. Året efter återkom han visserligen under "de 100 dagarna" men besegrades slutligen vid Waterloo.

Hans märkliga liv har fascinerat och förbryllat otaliga författare och historiker. Över 100.000 böcker har publicerats om honom. Behövs det då en till?

På ett seminarium under höstens bokmässa i Göteborg motiverade Herman Lindqvist sin bok om Napoleon med två skäl. För det första fanns det ingen heltäckande biografi om den franske kejsaren på svenska att tillgå och för det andra krävde den "marinad av anglosaxisk propaganda" att Napoelons skamfilade rykte återupprättades.

Och visst är boken motiverad, en svensk Napoleonbiografi fyller ett tomrum. Att den dessutom är medryckande och lättläst gör ju inte saken sämre. Det är lätt att förstå varför Lindqvist blivit en så uppskattad författare som hans upplagehistoria vittnar om. Han har helt enkelt förmåga att få sina läsare att sjunka in bland orden. Lindqvist har också i egenskap av svensk hela tiden ett nordiskt perspektiv på Napoelon och Frankrike. Den kryddan är naturligtvis uppskattad här och lyfter boken. Relationerna mellan Jean-Baptiste Bernadotte och Napoleon är till exempel mycket fascinerande.

När det så gäller effekterna av den "anglosaxiska propagandan" kan Napoleon här känna sig mer än väl kompenserad. I och med den här boken får Bonaparte nämligen sällskap av Lindqvist i sin vågskål och här i Sverige väger detta tungt. Nu är det österrikare, tyskar, ryssar och framförallt britter som är de onda skurkarna. Den franske kejsaren som allt som oftast kallats "monstret" är här istället exemplet, idealet, måttstocken och hjälten. Det hela tenderar att bli något enögt och framställningen känns inte helt nutida. Lindqvist överser med eller urskuldar lite väl enkelt med Napoleons mindre goda sidor och framförallt de mindre goda effekter som hans politik ibland medförde. Detta är inte förlåtligt hur mycket propaganda och lögner som än skrivits.

Det är således svårt att inte hysa sympatier eller känna beundran för denna Napoelon efter att ha läst Lindqvists biografi. Dessa känslor saknar säkert inte helt och fullt verklighetsförankring men om delar av boken skrivits med glasögon istället för monokel hade känslorna kunnat framstå som betydligt mer genuina.