Som originaltiteln säger är detta en berättelse om två män; Napoleon Bonaparte – ”praktisk, hänsynslös, lysande och lika galen som Don Quijote” – invaderar Egypten för att stoppa britternas väg till Indien och för att söka ära i Alexanders och Caesars spår. ”40 sekler blickar ner på oss!” ropar han till sina soldater, men 1798 är Egypten ett land som förfallit, invaderat och besegrat av den ene efter den andre; perser, greker, romare, bysantiner, araber, turkar… Språket har försvunnit, gudarna är glömda och den siste människa som kunde läsa hieroglyfer dog 1500 år tidigare. Det finns mängder med pergament, stentavlor, monument, men ingen som minns vad de betydde. Napoleon är ett barn av upplysningen och vill inte bara erövra; han söker också kunskap, och förutom armén har han med sig ett stort gäng vetenskapsmän, historiker och konstnärer som skall hjälpa honom att låsa upp Egyptens mysterier. Det misslyckas; fälttåget blir en katastrof, Napoleon flyr, fransmännen slängs ut men får med sig enstaka artefakter.

Det är här den andre huvudpersonen, språkvetaren Jean-François Champollion kommer in i bilden. Han är på många sätt så långt ifrån den äretörstande Napoleon man kan tänka sig; en fattig bokhandlarson, fascinerad av uråldriga språk och det gamla Egypten och absolut inget annat. Han är fortfarande en pojke när han svär att bli den som dechiffrerar hieroglyferna. Han är inte den förste som försöker, men han har tillgång till något som ingen haft förut: Rosettastenen, en stenplatta hittad av Napoleons trupper, med både grekiska bokstäver och hieroglyfer; tillsammans med alla andra gamla källor han kan leta upp blir det en nyckel, men en komplicerad sådan, som kommer att ta hela hans liv i anspråk…

Det är en storslagen historia Meyerson har att berätta, och han låter den sprida ut sig över årtusendena. Det är ingen torr historiebok med datum och fotnötter, snarare slår den över åt andra hållet och blir en äventyrsroman med dramatiska fältslag, invecklade kärlekshistorier och cliffhangers i slutet av varje kapitel. Det får man köpa, och jag är inte alltid 100% nöjd med det; ibland lägger han för mycket på språket och dramatiken, som om han tror att historien behöver piffas upp. Samtidigt som vissa delar känns onödiga finns det annat man skulle vilja veta mer om – som det är får man läsa den med uppslagsboken i ena handen. (En liiiten källhänvisning hade inte skadat.) Men det är ändå en spännande, fantasieggande berättelse – desto mer som den är sann. Egyptens nycklar (länk till vänster) kanske är den mer historiskt korrekta boken, men Meyerson har en större historia att berätta. Sättet han väver samman människoöden från hela världshistorien, med de två huvudpersonerna som navet det roterar runt, berättar så mycket mer än bara hur man översätter hieroglyfer. Om att man kan ändra nutiden med vapenmakt, men hur förgänglig den makten är och hur värdelös den blir utan kunskap.