Recension

: Berömda sista ord
Berömda sista ord Åke Persson
2013
Historiska media
5/10

Ars moriendi – konsten att dö

Utgiven 2013
ISBN 9789187031502
Sidor 240

Om författaren

Åke Persson (född 1962) är journalist och författare, bosatt i Stockholm. Han har bland annat varit redaktör på tidskrifterna Allt om historia och Levande historia och redaktionschef på Allt om resor, Tidningen Vi och PRO-pensionären. 2010 kom boken 101 historiska myter och 2013 kom Berömda sista ord.

Sök efter boken

”Rubba inte mina cirklar!” ”Också du, min Brutus?” ”Du ska veta att du dödar en man.” ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.” Från Arkimedes och Julius Caesar till Che Guevara och Steve Jobs har vi en tendens att lägga en viss vikt vid de allra sista ord en människa yttrar.

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Ella Andrén

Publicerad: 2013-11-25 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-24 22:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5477

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?