Recension

: Var är alla
Var är alla: och andra pjäser Mirja Unge
2015
Norstedts
7/10

Att vilja vara vad heter det fri

Utgiven 2015
ISBN 9789113069265
Sidor 279

Om författaren

Fotograf: Leif Hansen

Mirja Unge är född 1973 och bodde som barn i Hälsingland, men flyttade senare med sin familj till Lund och sedan vidare till Järna. Idag bor Mirja Unge i Stockholm. 1998 gick hon ut den tvååriga författarkursen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. 1999 fick hon Katapultpriset för debutromanen Det var ur munnarna orden kom.

Sök efter boken

Mirja Unge, som på senare år profilerat sig mer och mer som dramatiker, har ett säreget språk. Orden flödar, replikerna skrivs utan kommatecken och bryts ofta upp med upprepningar och talspråksuttryck som ”vad heter det”. Som läsning är det ibland tungrott och jag måste flera gånger läsa om stycken. Jag är helt klart en förespråkare för att dramatik även ska läsas, men kommer också på mig själv med att istället vilja se en uppsättning.

Samtidigt inser jag vilken begåvad dramatiker Unge är. Hon har en fingertoppskänsla för hur människor faktiskt pratar och lyckas dessutom formulera det i litterär text. Jag märker att jag kan läsa vissa repliker på dialekt, på dalmål, och att jag då ännu tydligare kan se karaktärerna framför mig. De finns på riktigt, blir levande.

Unge skriver om utsatthet, psykisk ohälsa och övergrepp. I centrum står unga kvinnor. I alla pjäserna finns också en känsla av att vara fast, vilja något annat men hållas tillbaka. Omgivningen, normer, sociala förutsättningar eller könet står alltid i vägen.

Var är alla utspelar sig på en vägkrog på en liten ort, en sådan där alla känner alla och vet allt om alla. På vägkrogen jobbar Tessan. Alex och David är där och super, Benne tittar på en fotbollsmatch. Alex har sex med Tessan mot bardisken, och när Alex tycker att David också ska ”få till det” använder de en ridpiska Benne har med sig.

I andra akten har ett år gått. Therese och Benne möts på vägkrogen för första gången sedan våldtäkten. Benne har dåligt samvete för att hon inte ingrep, men tycker samtidigt att Tessan borde tagit eget ansvar. Varför sa hon inte ifrån om hon inte ville? Tessan skäms för det som hänt men söker också Bennes förståelse och vänskap, en kvinnlig gemenskap.

Unge låter valet mellan vilken akt som inleder pjäsen stå öppet. Vad händer om vi som publik inte får se vad som egentligen hände förrän efter Tessan och Bennes möte? Och tvärtom, hur mycket påverkas vår bild av sanningen av rykten och efterkonstruktioner?

Även i sina scenanvisningar lämnar Unge över den slutgiltiga tolkningen till läsaren, regissören och skådespelaren. Hon slänger in ett ”kanske” för att visa att något bara är ett förslag, eller erkänner att hon faktiskt inte vet exakt vad som händer:

Bjuder runt kakor eller nåt inte vet jag vad hon har med sig.

Unges senaste pjäs Johanna, som hade premiär på Dramatens stora scen 2014, börjar med en födelseberättelse. Är barnet, Johanna, den nya frälsaren? Flera år senare engagerar sig Johanna i striden mot skogsavverkning och gör snart en kometraket inom politiken. Hon blir partiledare och inte bara det, för många är hon snarare ett helgon. Själv kallar hon sig Moder jords dotter och hör röster som säger åt henne att leda och rädda sitt folk. En modern Jeanne d’Arc, vars livshistoria pjäsen är tydligt inspirerad av.

Johanna verkar ha nästan övernaturliga förmågor vilket får henne att både avgudas och hatas. Är hon helgon eller häxa? Ska hon vara ledare eller brännas på bål? I slutet av pjäsen tvångsomhändertas Johanna och tas in på psyket, ett tema som även finns med i en tidigare pjäs, Klaras resa. Hur fri är världen för kvinnor som syns, hörs och vill bryta sig loss?

Realismen i Unges pjäser resulterar i en hel del obehagliga och gripande scener. I Man är väl fri, som utspelar sig under en skolklass tågresa mot Tyskland, rör sig den androgyna Danni mellan killarnas och tjejernas kupéer utan att känna sig välkommen eller tillhörande någonstans. På samma tåg inträffar ännu ett övergrepp, där en lärares maktposition gentemot sin elev blir skrämmande tydligt.

Det är en stark samling pjäser Mirja Unge har skrivit. Vi möter personer och miljöer som ofta är frånvarande på de större scenerna. Hon tar hela tiden de svagas parti, och gör det med ett språk och konstnärliga val jag tror kan locka en helt ny publik till dramatiken och teatern.

Daniel Mårs

Publicerad: 2015-12-15 00:00 / Uppdaterad: 2015-12-14 16:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6393

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?