En ung kvinna, Hanna, återvänder från sydostasien efter att hennes backbackerkompis Thora drunknat. Hemfärden är inte oproblematisk, i det längsta vägrar Hanna acceptera Thoras död och förvirrad tillbringar hon veckor därnere väntande på att Thora ska återvända. Det blir tillslut Hannas syster som kommer och för henne hem.

Motsols kom ut i februari och skrevs alltså en god tid före flodvågskatastrofen. För en läsare som undertecknad, som inte hade några vänner därborta, försvunna eller återfunna, blir Motsols en bok bland andra om saknad och sorg. Jag kan tänka mig att det är en helt annan femma för den drabbade. Hursomhelst, boken kom vid en tidpunkt som gav den en skrämmande auktalitet.

Lika viktig som Hannas relation till Thora, är hennes sökande efter tröst och tygghet hos den aparta mormorn Oma, själv drabbad av sin mans död. Unge väljer att bryta upp tidslinjen och beskriver asienresan i tillbakablickar från sin tid hos Oma. Den senare återgivningen får störst utrymme, vilket är synd, eftersom de båda parallellspåren konkurerar med varandra. Man anar å ena sidan en komplicerad relation mellan Hanna och Thora, men den ges aldrig tillräcklig substans innan katastrofen kommer. Mot den bakgrunden tycker jag också Oma-partierna brister i motiv och mening.

Mirja Unge skriver direkt, ofta i svepande meningar där interpunktionen lämnats därhän. Ibland blir det till att göra omtag i läsningen för att hänga med i vem som säger vad. Hon använder det lilla ordet ”och” väldigt ofta (oftare än ordet ”fuck” förekommer i filmen Maffiabröder, känns det som), vilket i alla fall för min del gör det hela ganska påfrestande. Jag tänker plötsligt på Torgny Lindgrens bibliska stil och förmåga att besjäla orden (och jag undrar om inte Omas skrivande granne i själva verket är en hyllning av Torgny). Men där finns också tillfällen då det slår över och texten bli i det närmaste banal, på en nivå strax under läsarens.

Andra gånger utelämnar hon effektivt ord och fraser, eller hugger ett kapitel längs fotknölarna utan att något särskilt hänt. Där, i det oskrivna, finns en stor portion saknad och sorg som förvisso kan stöta bort en och annan läsare, men jag tror också stilen kan sätta fingret på just detta. Livet efteråt är inte så roligt, men det är sist och slutligen så det är.