Var är alla? utspelar sig i en riktig jävla håla. Alla vet allt om alla och antingen hänger man på vägkrogen eller på pizzerian.

Tessan jobbar på vägkrogen. Benne hänger framför teven för att kolla någon match. David och Alex kommer dit och super med Tessan. De är någonstans i övre tonåren.

Alex är ledaren, David idioten som följer. Benne låtsas som ingenting.

Alex har sex med Tessan där i baren. Och bestämmer att David också ska få. Att han ska använda en piska. Benne blir lite förbannad, för det är hennes piska.

Det är ”Akt I (eller II)”. ”Akt II (eller I)” utspelar sig ett år senare, när Benne och Tessan möts igen på vägkrogen. Benne har inte vågat gå dit tidigare. Tessan har varit sjukskriven, hennes chef ”ville inte ha några såna där rykten bland personalen”. Alla vet ju.

Det är en jävligt obehaglig pjäs. Särskilt i första akten, när hemska saker bara händer. Som hos Sarah Kane, som för övrigt getts ut i samma pjässerie. Man kommer inte karaktärerna särskilt nära, i synnerhet killarna förblir obegripliga. De har ju inte kul när de gör det. Och inte fan våldtar man någon bara för att det aldrig händer något på byn?

Ändå fångar Mirja Unge något i den där skriande språklösheten och tristessen, inte minst i hur tjejerna försöker känna av varandra i andra delen. Benne som så uppenbart har dåligt samvete, men samtidigt försvarar sig. ”Dom fortsatte ju bara, dom hade bara fortsatt eller hur varför sa du inte till dom ordentligt”, ”Man kunde ju tycka att du skulle ta reda på vad du ville liksom. Om du ville eller inte menar jag.” Tessan som söker någon sorts kvinnlig solidaritet samtidigt som hon inte riktigt vill erkänna vad som hände.

Han hade ju druckit Alex han kan bli sådär då och sen när David är med också, inte är han sådär egentligen han är ju helt annan när vi är själva, du kan ju inte fatta det för du har ju aldrig sett han när vi är själva men du skulle se han så skulle du fatta.

Orden som aldrig, aldrig räcker till. Det är nästan det jobbigaste med läsningen, stapplandet, frustrationen, och Mirja Unges brist på interpunktion som gör texten ännu kargare och mer svårgenomtränglig. Vad händer med människor när det inte finns ord?