Recension

: Realism
Realism Stig Larsson
2011
Bonniers
5/10

Blek läsdramatik

Utgiven 2011
ISBN 9789100124960
Sidor 359

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Född och uppvuxen i Umeå utbildade sig sedan Larsson på Dramatiska Institutet. Förutom att skriva böcker har han skrivit manus till både film, teve och teater. Efter sin fjärde roman Komedi I (1989) beslutade sig Larsson för att aldrig mer skriva romaner. Det löftet står han fast vid.

Sök efter boken

Stig Larsson återkommer till prosan. Det borde väl vara en händelse värd att fira? Senast Larsson utgav en prosabok var så länge sen som 1992, då novellsamlingen Om en död utkom. För fem år sedan utgav han urvalsvolymen Artiklar 1975-2004, med just vad titeln antyder: artiklar och essäer från hela hans författar- och kritikerskap. Men redan då kändes det som att Larsson gått lite på tomgång och varit tvungen att gräva ganska djupt i byrålådorna för att få fram något att publicera, om det inte redan publicerats i diverse tidskrifter och tidningar. Jag får lite samma intryck vid genomläsningen av den nyutkomna boken Realism, som samlar två pjäs- och ett filmmanuskript som inte använts eller satts upp.

Jag hajar först till när jag läser titeln: Realism. Jag tänker på den Stig Larsson som debuterade med Autisterna, boken som kallats den första svenska postmoderna romanen. Men när jag tänker efter känns det ju rimligt. Den romanvärld som Larsson skrev fram i sina fyra romaner framstod ju som ett försök att så exakt som möjligt beskriva en verklighet, låta vara att denna verklighet framstod som splittrad och ofullständig i sin fragmentaritet och i opposition mot 1970-talets frodiga och socialrealistiska epik. Kanske kunde debutboken istället ha hetat Autenticitisterna.

Alltså är det med spänning som jag tar mig an Realism. De två första texterna är två olika pjäsmanuskript. Den första handlar om en parrelation som gått snett. Våld och osäkerhet lurar under ytan, och först mot slutet av pjäsen börjar man förstå mer exakt vad som egentligen händer. Det låter ju som ett ganska spännande upplägg. Problemet är att det blir väldigt blodfattigt. Som teoretisk konstruktion är texten egentligen mycket intressant i det att den arbetar mycket medvetet med vad som utsägs och vad som inte utsägs, och tänks på så sätt frammana en mer eller mindre skev verklighet. Men tyvärr blir det inte engagerande att ta del av som läsare. Jag försöker föreställa mig denna pjäs som en uppsättning på någon scen och kommer inte fram till annat än att jag inte alls skulle vara intresserad av den. Det blir aldrig mer än läsdramatik.

Nästa pjäs, som är den kortaste av de tre, är intressantare. Här får vi följa några elever och deras lärare som tillsammans ska sätta upp en teaterpjäs till vilken de själva skriver manus. De spelar upp sina scener allteftersom i olika tablåer. Det visar sig dock att vad de spelar upp är inte mindre än sina egna liv. En scen som två av eleverna, Karin och Adam, som är tillsammans, sätter upp handlar uppenbarligen om att Karin vill kunna säga till Adam att hon älskar honom, vilket hon inte kunnat göra tidigare. Hon behöver dramatikens medium och scenen för att kunna uttrycka sina känslor. På samma sätt blir det tydligt att eleven Mohammed sätter upp sin scen för att ge ord åt sin uppenbarligen mycket komplicerade fadersrelation. Detta blir konkret och berörande, kanske just för att relationen mellan text och verklighet osäkras.

Tv-manuskripet Verklighetsuppfattning handlar egentligen inte om så mycket. Jo: om en svensk statsminister som börjar uppföra sig konstigt och blir bjuden ut till en rik finansmans sommarställe tillsammans med några av sina medarbetare. Där dricker de och äter, och så mycket mer händer egentligen inte. Inte heller detta lyckas engagera.

Det finns ju goda exempel på dramatik som kan vara mycket spännande, ja drabbande, att läsa som text (jag tänker instinktivt på Sarah Kane). Men tyvärr är inte pjäserna i Realism sådana. En sak som inte direkt underlättar läsningen är det faktum att Larsson, som den hyper-realist jag trots mina initiala tveksamheter övertygats om att han faktiskt är, jobbar med att försöka skriva så verklighetsnära repliker som möjligt; att fästa talspråket på papper. Det blir ganska störande att läsa. Framför allt lyckas ambitionen aldrig riktigt, eftersom det är svårt att helt komma runt det faktum att texten är text och verkligheten är verklighet. Jag påstår inte att det är vattentäta skott emellan dem, men något slags barriär finns alltid, och kommer alltid att finnas. Men Stig Larsson kämpar på. Trots att Realism inte lyckas engagera, kanske med undantag för den mittersta pjäsen, vill jag fortsätta följa honom. Efter romaner som Autisterna och Nyår vill man inte göra annat. Jag kan bara hoppas att hans nästa bok blir mer engagerande.

Richard Pleijel

Publicerad: 2011-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-09 16:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4414

2 kommentarer

Man har ju höga krav på Stig Larsson vilket inte är så konstigt. Han är ju en av de bästa författarna (skribenterna) som vi har i det här landet. Autisterna och Nyår bevisar detta (speciellt det sistnämnda som måste vara en av de bästa romanerna jag vet, en roman som helt klart kan nämnas bredvid klassiker som Dagermans ”Nattens lekar”) och hans senaste släppta bok med samlade artiklar tyckte jag mycket om vilket visade att Larsson är intressant vilken form han än skriver i – romaner, dikter, pjäser…Det mesta har tilltalat mig.

Det låter som du är besviken i din recension och när jag fått Realism beskriven för mig mycket tidigare har det inte låtit så överdrivet spännande. Man vill ju ha en bok av samma kaliber som ”Avklädda på fält” eller redan nämnda ”Autisterna” och ”Nyår” så jag antar att jag också kommer bli besviken när jag läser Realism. Jag ska ändå köpa och läsa den för det är ju trots allt Stig Larsson vi talar om men trots detta kan jag inte låta bli att längta tillbaka till 80-talet då Larsson var som bäst – då han tog romanformen till en helt ny nivå.

Jonatan Oregistrerad 2011-11-10 10:36
 

[…] ”Stig Larsson återkommer till prosan. Det borde väl vara en händelse värd att fira? Senast Larsson utgav en prosabok var så länge sen som 1992, då novellsamlingen Om en död utkom. För fem år sedan utgav han urvalsvolymen Artiklar 1975-2004, med just vad titeln antyder: artiklar och essäer från hela hans författar- och…” Läs mer […]

Tema: teater | dagensbok.com Oregistrerad 2015-04-18 00:02
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?