Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting.

Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan.

Matilda Rutas nya version av Tummelisa, som förutom H.C. Andersens saga är fritt skriven utifrån bland annat Daniel Defoes Robinson Crusoe, Ernest Hemingways Den gamle och havet och Sara Stridsbergs Drömfakulteten, är ett enda stort ifrågasättande. Med utgångspunkt i hur Tummelisa, och andra kvinnliga sagogestalter, skildras i förhållande till de manliga personerna i sagor och generationsromaner, massakrerar Ruta inte bara bilden av kvinnan, utan också bilden av hur vi ser på kvinnan. Hon tar upp aspekter som objektifieringen av Tummelisa, den lilla flickans godhet, och frågorna vi ställer till både sagor och normer. Ett exempel från allra sista sidan:

Du frågar fel! Fråga såhär: ”Varför dödar Tummelisa inte mullvaden?”
Varför gör hon inte det?
Det är sagan som är felskriven.

Centrum för hela boken är idén om att stereotypa könsroller är som sagor, de är myter, påhittade, nedskrivna (av män), de är skapade – vilket också innebär att de kan omskapas. Och det gör Ruta. Hennes Tummelisa är inte snäll och vän, utan tuff, grym och full av egen vilja.

Men trots att Tummelisas förutsättningar, och framförallt hennes inställning till sig själv och till sin saga, är nya, fräscha och hon är redo att kriga för sin rätt att existera så blir det här ingen barnlek. Det är ingen utopi, ingen rättvis värld. Det sker inga snabba förändringar och det blir inte lyckligt sådär simsalabim som det tyvärr så ofta blir när det finns en stark vilja till förändring bakom en bok eller annat konstnärligt verk. Nej, Ruta problematiserar mer än så. Tummelisa blir inte lycklig, hon måste hela tiden kämpa, hon ger nästan upp (bilden som visar hur hon efter vintern i mullvadens håla kommer tillbaka till sin koja och upptäcker att den är alldeles raserad är så stark och talande, särskilt det faktum att den döda grodans (den som originalet gifter sig med) skalle försvunnit är särskilt tydlig), hon tvingas bli grym, hon tvingas döda. När hon i slutet, blodig av mullvadens inälvor säger att ”Jag går där, och jag är en sjuk reinkarnation av alla äventyrare. Jag är en svettig hjälte i mullvadspäls. Jag är tillräckligt galen för att känna mig fullständigt trygg.” då är det inte ett enkelt val som gjorts, inte en alltigenom lycklig saga som börjar, och inte någon genomgod förebild som står där. Allt Tummelisa gör gör hon för att hon måste, inte för att hon vill.

Texten går att läsa symboliskt, som en beskrivning av kvinnokampen och feminismen från något som skulle kunna vara dess början och fram till idag. Det är både pessimistiskt och hoppfullt, både tänkvärt och njutbart. Men det är också mer än så, det är en poetiskt berättad saga, med spännande, svindlande perspektivskiften som öppnar upp för nya möjligheter, både i berättandet och för personerna i berättelsen.

Så kommer vi till bilderna (och jag borde egentligen ha börjat med dem, för att i samma anda som Matilda Ruta bända sönder perspektiven och inte se texten som det primära och bilderna som det sekundära). Bilderna som är både sköra och hårda, kantiga och runda. Det är lite som Elsa Beskow i förorten. Här blandas rosknoppar med fimpar, ljusa, nästa genomskinliga pasteller med svart tusch. Och även här använder Ruta nya, spännande perspektiv, extrema närbilder, vidvinkelperspektiv och dekorativa bilder à la klassiska sagoböcker blandas om vartannat. Jag blir helt tagen, det är så vackert – och så brutalt.

Det finns bara en sak jag kan säga (och mitt ordförråd är uppenbarligen så dåligt att jag måste svära): Det här är fan det finaste jag läst på länge! Mitt sagolikt morbida hjärta klappar för Tummelisa, för hennes kamp och för alla dem hon går i täten för.