I denna H C Andersen-utgåva finns sex sagor med. Det är ”Tummelisa”, ”Den ståndaktige tennsoldaten”, ”Näktergalen”, ”Toppen och bollen”, ”Älvakullen” och ”Kejsarens nya kläder”.

Att läsa dessa sagor är som att åter förflyttas till sexårsåldern när verkligheten fortfarande var fylld av troll och skrymt och allt hade en själ. Jag har visserligen inte riktigt klivit ur det stadiet ännu, men det är en annan sak. Det finns en sådan befrielse i att allt går att lösa och hur okonventionella de lösningarna än är så förundras inte författaren nämnvärt. Det tilltalar min fritt flödande fantasi. Om barnlöshet var så enkelt botat att det bara behövdes en påse med tummelisafrön skulle många kunna skatta sig lyckliga och att under sin graviditet endast behöva vattna blommorna ibland skulle ju göra både ett och annat enklare! Men som sagt, det är så sagor kan lösa problem. Dock vet jag att jag som barn undrade mycket över om inte Tummelisas mamma var otröstlig när Tummelisa befann sig i främmande länder och flög omkring bland blommorna med sin prins.

Det intressanta med dessa sagor är att de fortfarande håller. Tideräkningen är inte införd och handlingen utspelar sig i en behaglig urålder som finns på behörigt avstånd. Det ger en odödlighet som håller sagorna unga. Det finns Älvakungar lika lite eller mycket nu som det fanns för hundra år sedan. Barn i dag behöver också låta sin fantasi kittlas och de nya illustrationerna hjälper läsaren en bit på vägen.

Sagorna är skrivna för högläsning. Det går att läsa en saga vid läggdags utan att tappa rösten eller att hålla små öron vakna för länge. Språket är också avvägt för att bygga upp spänning. En spänning som bäst kommer till sin rätt när någon läser högt och stegringen i texten kommer krypande.

Sensmoralen i dessa sagor är dock ganska hård. Det finns inte endast sockersöta slut och långt ifrån alla lever lyckliga i alla sina dagar. I ”Den ståndaktige tennsoldaten” brinner både soldaten och ballerinan upp och kvar blir endast ett hjärta av tenn. Romantiskt så det heter duga men knappast ett lyckligt slut för kärleksparet. Historien om ”Toppen och bollen” avslutas med att toppen inser att han inte älskar bollen mer sedan hon legat ute i regnet och inte är lika snygg längre. Så visst finns det varierande grad av lycka. Men det ger kanske krydda åt berättelserna. Jag tror att H C Andersens sagor kommer att fortsätta att fängsla barn i flera generationer till. I denna utgåva ser jag ”Tummelisa” och ”Kejsarens nya kläder” som guldkornen men det finns flera sagor som inte är långt efter.