Recension

: Flickan som älskade Tom Gordon
Flickan som älskade Tom Gordon Stephen King
2000
Bra Böcker
9/10

Kungen av kioskvältarna

Utgiven 2000
ISBN 9171336354
Sidor 217
Orginaltitel The girl who loved Tom Gordon
Översättare Tove Janson Borglund

Om författaren

Fotograf: Tabitha King

Stephen King, född 1947, debuterade 1974 med Carrie. Han är bosatt i Bangor, Maine, med sin hustru, författaren Tabitha King. Han har skrivit ett flertal filmmanus och mer än femtio böcker.

Stephen King – Officiell, och ganska välfylld, sida.

Sök efter boken

Tänk dig att du är en liten flicka på nio som under en utflykt till en av Maines stora skogar kommit ifrån leden/stigen, din mamma och din bror, och gått vilse. Det har Stephen King gjort, och han har gjort det bra.

Patrisha McFarland är nio år och livrädd. Hon är en tuff liten tjej i baseballkeps och baseballtröja. Baseball är hennes största intresse och hennes gud heter Tom Gordon och är avslutare för Boston Red Sox. Trisha går genom skogen och använder sig av de få kunskaper hon hunnit få sig till livs här i livet för att klara sig, men hon går åt fel håll. Hon går djupare och djupare in, hennes matsäck är slut, hon är hungrig och rädd, livrädd faktiskt, för någonting förföljer henne, någonting stort, någonting med vassa klor och fler tänder än man orkar räkna. Någonting som inte vill kramas.

Tricha lyssnar på Red Soxs matcher i sin freestyle men batterierna håller på att ta slut och i sin ensamhet frammanar hon Tom Gordon till att gå vid hennes sida och vara hennes ledsagare genom dödsskuggans dal. Hon vet att han inte är där på riktigt, men det ser verkligen ut som om han vore det och hon kan behöva någon att prata med. Nu gäller det att hitta ut ur skogen innan det där något, som är allt ont och dåligt i en nioårings medvetande, hinner upp henne och får för sig att pröva hur hon smakar…

Att Stephen King borde få Nobelpriset i skräcklitteratur om det fanns ett sånt är väl knappast något att orda om, men han har faktiskt skrivit en hel hög berättelser utan monster och elaka clowner. Han har berättat historier från det magiska Amerika, som inte nödvändigtvis innehåller några övernaturliga element annat än en hästdos fantasi. Böckerna Sommardåd och Vinterverk, som kom någon gång under det tidiga åttiotalet. Där bland annat förlagan till den ypperliga filmen Nyckeln till Frihet och den betydligt äldre men ännu bättre filmen Stand By Me, ingick. Han har skrivit om rabiessjuka hundar, om vaktmästaren på The Oberman Hotel som blir galnare än Norman Bates i Psycho när Jack Nicholson med stripigt hår, svingande en yxa, gestaltar honom i Stanley Kubricks The Shining. Han har skrivit om varulvar och vampyrer, om häxor och drakar, om hur det är att vara ung, kåt och förvirrad i en småstad, långt innan The X-files, Blair Witch Project eller Fucking Åmål ens var en klining i någons huvud.

Men vad han än skriver så är det inte dreglande bestar eller jättespindlar man minns bäst utan det är någonting mer subtilt. Det är miljöer och situationer, känslor och tankar som är en del av vårt kollektiva medvetande. Saker alla har tänkt eller upplevt. Jag vet inte om det är så att King är i det närmaste makalös på att få till den där känslan man hade när man var barn. Att se allt med stora yrvaket vidöppna ögon, att våga se saker för vad de är och för vad de skulle kunna vara. Det kanske bara är så att King för mig är en del av min uppväxt och det är därför jag får den där känslan i bröstet. Jag vet inte, men jag gillar det.

Nu tänker jag hävda att när Stephen King är bra är han riktigt bra och när han är det är han bättre än många av de ”seriösa” författare som faktiskt fått Nobelpriset i litteratur. För även om King kanske inte har för vana att finslipa sina historier till perfektion, och även om han hellre använder ett ord alla kan förstå än ett sådant som gav guldstjärna vid diktamensskrivning och även om han inte har den goda smaken att inte tala om sådant som kan få kritiker att rynka på ögonbrynen eller att mindre ibland är mer, så har han något som så många saknar, han har känsla och inlevelse och han gillar det han gör. Jag menar, han skriver ju knappast för att han behöver pengarna, han skriver för att han helt enkelt tycker det är det roligaste som finns och för att han inte kan låta bli det. Det känns och det gör det roligt att läsa.

I den här boken gör King just vad han gör bäst, han berättar en saga, fast förankrad i verkligheten. Ett skilsmässobarn med gameboy och freestyle i ryggsäcken, en skog full med träd, buskar med taggar som förvandlas till klor och en massa saker som gömmer sig mellan stammarna som man inte har en aning om.

Jag har ett livslångt förhållande till King. När jag var liten läste jag skrynkliga Hulken, Spindelmannen och Fantastiska fyran som jag hade fått ärva av mina äldre kusiner i hörnet av skolgården eller i vår trädkoja där taket läckte så att sidorna klibbade ihop. Då var böcker något som hörde skolan till. Någonting tråkigt från de vuxnas värld. Sedan fick vi korn på King-böckerna. Jag kommer fortfarande ihåg den första, Talismanen. Det var egentligen inte en regelrätt King-bok, för den var samskriven med Peter Straub, men den var helt fantastisk. Den var stor och tung som en tegelsten, på omslaget stod en svart riddarrustning som det glödde ur ögonen på. Den var 797 sidor lång och jag svalde varenda en med hull och hår. Jag skrev till och med ett brev på knagglig engelska som jag skickade via Legenda och några månader senare när jag nästan glömt att jag skrivit det ramlade ett kuvert ner i brevlådan med en bild på King stående bland en massa otäcka monstermasker och log. På baksidan hade han skrivit, ”Glad att du gillar det, Stephen King”. Det var den första bok jag läste och efter det så läste jag allt King gjort och fortsatte att läsa allt han gjorde fram till någon gång på högstadiet när det började anses lite löjligt att läsa Kingböcker och böcker över huvud taget för den delen. Då skulle man hellre läsa Illustrerad vetenskap eller porrtidningar. Men jag fortsatte att läsa King. I hängmattan på landet med ett stort glas blandsaft med sugrör i, eller när man skulle gå och lägga sig, så att man var tvungen att kolla under sängen innan man somnade. Och jag läste Tolkien, C S Lewis, Lewis Carroll, Mark Twain, William Golding, Steinbeck och många andra och det fyllde de tråkiga delarna av dagen med äventyr och den där magiska känslan som fick en att småmysa även om det regnade och inte gick att spela fotboll.

Man gnäller ofta på amerikansk kultur och kallar den skräpkultur. För mig kommer både det bästa och det sämsta i världen från USA. Stephen King skyfflas oftast över på samma sida räcket som det sämsta, men jag vill definitivt förflytta honom till den andra. King är kungen av kioskvältarna och hängmatteläsarnas bästa kompis.

Jag vet inte hur många ungar som han har fått att börja läsa riktiga böcker, men det är många. Och jag vet inte hur många vuxna han har fått att minnas hur det var att vara barn men det är nog nästan lika många, men en sak vet jag säkert; för mig kommer han alltid att vara en av de stora och jag har fortfarande kvar hans autograf, och nu ska jag gå och rama in den.

Läs Flickan som älskade Tom Gordon. Inte för att den kommer att tillföra ditt liv några omvälvande kunskaper eller perspektiv. Läs den om du vill ha kul en stund, om du redan gjort läxorna och betalt räkningarna och när du har gjort det kan du gå upp på vinden och leta upp de andra King-böckerna jag vet att du har där, sedan kan du läsa dem också, eller ställa dem i bokhyllan för en regnig dag. Och du! du behöver inte skämmas.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2000-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:42

Kategori: Recension | Recension: #30

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?