”Jaha, ännu en lite platt skildring av en finare framtid, som egentligen inte tar upp några av knäckfrågorna”, tänker jag spontant när jag ser titeln på Lindqvists senaste bok. Men ack så fel jag har. Platt är det minsta man kan säga om bokens öppning. Lindqvist är arg och hård, stenhård, i sin kritik av etablissemangets hyckleri, makthunger och arrogans. Alla lögner om den ljusnande framtiden som skulle bli vår, om fler arbetstillfällen och ökad jämlikhet, om EU som skulle leda till alla förbättringar för folket…

Det är lätt att vara efterklok kan man tycka. Det är lätt att i efterhand sitta och säga att man inte borde ha gjort si eller så. Men boken är en samling av samtida debattinlägg. Redan 1989 skrev han till exempel:

Jag är övertygad om att ingen borgerlig regering vågat eller kunnat föra en politik som så till den grad stred mot socialdemokratins handlingsprogram. Bara socialdemokraterna vågade. Bara socialdemokraterna kunde göra det.

Det här har ju idag blivit en stående sanning… Det är en svidande kritik av politiker som – mer eller mindre upplysta om sina besluts konsekvenser – har avhänt sig allt mer makt till stora företag, genom avregleringar och utförsäljningar. Och på samma sätt som det krävs en socialdemokrat för att föra en politik så extremt motsatt mot socialdemokratins grundläggande värderingar, på samma sätt krävs det kanske också en annan socialdemokrat (som Lindqvist) för att grundligt och hårt kritisera den.

Nationalekonomer är en annan grupp som inte står högt i kurs hos Lindqvist. Med all rätta eftersom nationalekonomi, som han uttrycker det, är ”vetenskapen som aldrig landar” för att titta på verkligheten, utan förblir uppe i det blå med sina modeller. Men inte heller massmedia eller företagen själva kommer undan Lindqvists tunga artilleri. För att inte tala om reaktionärt borgerliga politiker som på ytan talar om ”valfrihet”, men i praktiken förespråkar en politik som leder till minskad valfrihet för de stora folklagren – inte minst för kvinnor som enligt dem bör återvända till hemmet istället för att lönearbeta.

Lindqvist är dock inte blint passionerad. Det är en pyrande men mycket medveten ilska som tränger in på djupet även i de mest komplicerade ekonomiska frågor, som budgetunderskott, pensionssparande, produktivitetstillväxt, bruttonationalprodukter och EU-integration. Metodiskt skingrar Lindqvist myt för myt inom det ekonomiska området, genom att hänvisa till faktiska data, metodisk forskning och utländska erfarenheter. Främst är det myterna om ”marknadens” ofelbarhet som han roar sig med att skingra.

Men säg den lycka som varar. Glöden kan inte hållas levande hela boken. Eller är det kanske så att den rättmätiga vreden ibland hamnar i skymundan för det detaljerade tragglandet med siffror? Även om sakfrågorna är nog så viktig att få grundligt utredda, så är det ibland svårt att känna sig upphetsad av artiklar nedtyngda av sifferexercis. Vissa artiklar och inlägg känns till och med rent ut tråkiga.

Om något annat ska sägas till bokens nackdel är det att Lindqvist själv verkar falla i samma fälla som han kritiserar andra för, nämligen att vara genusblind. Han delar upp boken i tre delar; ”Välfärd”, ”Kvinnor och män” och ”Arbete”. Men uppdelning känns godtycklig – platsar inte artiklarna om kvinnors arbete lika mycket under titeln ”Arbete”, som under ”Kvinnor och män” (där de nu hamnat). Är inte kvinnors välfärd också ”Välfärds”-frågor, utan ”bara” genusfrågor? Lindqvists genusperspektiv är förvisso viktigt, men han kanske behöver anlägga det lite mer även på sitt eget verk och inte bara på omgivningen.

Det som annars förvånade mig mest är att titeln är helt missvisande. Boken handlar egentligen inte om något ”framtidsland” (den enda artikel med en rejäl framtidsvision är en dystopi!), utan snarare om alla politikers svikna löften om framtiden. Det uteblivna framtidslandet! Det är ganska svårt att få någon klar bild av vad Lindqvist vill se istället för det han kritiserar – är det en tillbakagång till 1970- eller 1980-talets socialdemokrati? Eller vill han något annat? Det är ju förstås en ganska betydande svaghet; det är alltid lättare att kritisera andra än att föra fram ett positivt alternativ själv.

Boken är i sin helhet – trots vissa brister – mycket läsvärd, om man vill få en bättre förståelse av hur dagens politiska situation har uppkommit, och förhållandevis lättläst för att behandla de ämnen den tar upp.