Det här är en annorlunda bok om politik, helt olik den samhällsdebatt och de politikerbiografier som brukar landa på bokhandelsdiskarna.

Undertiteln är Handbok för sociala ingenjörer och texten har tydliga drag av instrumentell handbok. Här finns gott om konkreta råd för den som är verksam inom politiken.

Irene Wennemo delar med sig av erfarenheter gjorda under en lång karriär som politisk tjänsteman inom socialdemokratin. Hur utformar ett parti ett vallöfte som både väcker entusiasm hos väljarna, distans till motståndaren och samtidigt går att genomföra när man väl vunnit valet?

Och hur odlar man rätt slags konflikter gentemot andra partier för att framstå i så tydlig och bra dager som möjligt hos väljarna? Irene Wennemo skriver konkret och pedagogiskt.

Vem är den tänkta läsaren, kan man fråga sig. Den som eftersträvar en karriär som politiker eller som tjänsteman i statsförvaltningen har naturligtvis mycket att hämta. Men även den politiskt allmänintresserade finner sannolikt Irene Wennemos konkreta exempel ur nutidshistorien underhållande och belysande.

Boken övergår till att bli en ganska detaljerad och initierad skildring av hur arbetet i Regeringskansliet fungerar. Här verkar naturligtvis statsråden och deras närmsta medarbetare. Men regeringskvarteren i centrala Stockholm är dessutom arbetsplatsen för flera tusen opolitiska tjänstemän. Det är inte utan att man kommer att tänka på den brittiska teveserien från 1980-talet, Javisst herr minister. Irene Wennemo är angelägen om att mana politikerna att ta vara på kunskaperna och erfarenheterna hos de opolitiska tjänstemännen. Men att samtidigt fortsätta ta fram visionära vallöften.

Bokens titel Politik på riktigt bär på en optimism. Just nu genomlider vi en period av politik på låtsas. Högljudda opinionsbildare försöker tillskansa sig inflytande genom att ställa grupper emot varandra i stället för att lova reformer av samhället. De lanserar påhittade hotbilder som till exempel att svensken inte längre skulle få fira jul som hon vill. Bör man alltid säga julskinka eller får det ibland kallas helgskinka?? Vi är nog många som längtar efter att den riktiga politiken ska få mer plats igen.

Politik på riktigt kan alltså ses som ett försvar för ett utskällt hantverk. Det finns en seglivad myt, skriver Irene Wennemo, att politiker inte brukar hålla sina löften. Men det stämmer inte, svenska politiker är bra på att hålla sina vallöften visar statsvetenskaplig forskning. Och vi ska vara tacksamma så länge vi har politiker kvar som faktiskt försöker locka oss väljare genom att avge löften i sakpolitiska frågor. Den dagen politiker huvudsakligen ägnar sig åt symboler och att polarisera grupper av medborgare emot varandra är vi illa ute.

Irene Wennemo skriver ur en socialdemokratisk utgångspunkt. Kanske får borgerliga politiker lite mer smällar i hennes skildring än socialdemokratiska.

Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister reformerades allt inom skolan. En ny skollag, ett nytt betygssystem, nya läroplaner, en helt ny gymnasieskola och så vidare. En del av reformerna var kanske välbehövliga, en del var feltänkta och en del blev fel trots att det inte var så illa ment. Skulle jag hävda i alla fall. Björklund hade bråttom. Han var dessutom i många fall mer mån om att behålla en politisk konflikt med socialdemokraterna […] än att skapa goda politiska resultat.

Partisympatierna är ingenting Irene Wennemo hymlar med och ingenting som ställer sig i vägen för läsningen, tycker jag. Politik på riktigt är främst skriven som en neutral handbok. Och den är värdefull läsning för alla som sysslar med, eller intresserar sig för konsten att utöva makt inom ramen för demokratin.