Recension

: Populistiska manifestet
Populistiska manifestet Göran Greider och Åsa Linderborg
2018
Natur och Kultur
7/10

Allt åt alla?

Utgiven 2018
ISBN 9789127153516
Sidor 313

Om författaren

Göran Greider (f. 1959) är författare, poet och samhällsdebattör, uppvuxen i Vingåker. Han debuterade 1981 och har gett ut ett flertal diktsamlingar och fackböcker. Han är sedan våren 1999 chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Åsa Linderborg (f. 1968) är doktor i historia. Hon är sedan 2009 kulturchef påAftonbladet. Linderborg debuterade skönlitterärt 2007 med självbiografin Mig äger ingen.

Sök efter boken

När det här skrivs är valresultatet fortfarande oklart. Inte så mycket i betydelsen oräknat, som i betydelsen hur någon ska lyckas få till ett fungerande styre.

Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider och Åsa Linderborg framför allt sätter sitt hopp till, har gått bakåt för jag-har-tappat-räkning-på-vilken-gång i ordningen.

Populismen, utläst Sverigedemokraterna – vilket väl är den betydelse begreppet normalt har i svensk politik – går det däremot alldeles utmärkt för. Att det finns en marknad för högerpopulism är svårt att tveka om. Tendensen är densamma i hela västvärlden. Men vänsterpopulismen, var finns den?

Så kan man kanske sammanfatta utgångspunkten för Greiders och Linderborgs bok Populistiska manifestet: vi behöver en vänsterpopulism.

Det leder i alla fall mig in på frågan om vad populism över huvud taget är. Vad är strikt taget skillnaden mellan demokrati och populism? Såväl ”demos” som ”populus” betyder väl ”folk” (det senare möjligen mer åt ”massa” till)? Att de båda begreppen värderas helt olika är tydligt; ”demokrati” är fint, ”populism” fult – men vad är det exakt som skiljer dem åt?

Populismen, menar Greider och Linderborg i inledningen till Populistiska manifestet, är ingen ideologi, utan ”en reaktion mot att åtta av tio medborgare känner att de har rösträtt men ingen röst, fria val men inget att välja mellan. Populismen uppstår när folkets sociala situation skapar krav inom olika områden, som de etablerade partierna inte förstår eller inte förmår att lösa. Det är då behovet av ett radikalt politiskt alternativ uppstår.”

Grundläggande för populismen är en motsättning mellan ”folk” och ”elit”, fortsätter de, men skillnaderna mellan vad vänster- och högerpopulismen lägger i de begreppen är väsentliga: ”För högerpopulismen är folket något homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället.”

Till eliten räknar högerpopulisterna vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget. Vänsterpopulisterna menar att eliten utgörs av dem som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. Det här gör att högerpopulism och vänsterpopulism kretsar kring helt olika saker: när högerpopulisterna koncentrerar sig på kulturella skillnader som den stora ödesfrågan, är vänsterpopulismens fokus fördelningspolitik.

Kring dessa teman kretsar de 151 teser som Greider och Linderborg formulerar i Populistiska manifestet. Det kan vara ”Högerpopulismens brist på maktanalys passar makten perfekt” eller ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?” De flesta teser följs av någon sida utvecklande resonemang, och punkterna i sig är absolut värda att diskutera. Det blir dock lite fragmentariskt. Varför 151 teser? Varför inte ett sammanhållet resonemang?

Det för oss in på en aspekt av ”populism” som Greider och Linderborg ignorerar, men som nog är den jag framför allt förknippar med begreppet: den publikfriande, att det är en mängd populära löften som egentligen inte hänger ihop. Sänkta skatter och ökad välfärd, till exempel.

Det löftet sträcker sig emellertid inte bara till Sverigedemokraterna i svensk politik just nu, det har snarare blivit den borgerliga standardpositionen som också Socialdemokraterna har svårt att stå emot. Därför är Populistiska manifestet absolut läsvärd, men jag måste fråga mig: hade inte det verkligt radikala varit att presentera en tydligt sammanhängande helhetsanalys?

Ella Andrén

Publicerad: 2018-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2018-09-11 21:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7478

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?