Jag gillar Göran Greider. Han slår mig inte sällan som en av de sista ideologiskt tänkande socialdemokraterna, om inte den sista. Så är han förstås inte politiker heller, utan skribent. Som sådan producerar han böcker på löpande band, och jag undrar en liten smula varför Liten bergspredikan för socialister blev just en bok och inte flera olika.

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.