Recension

: Presentask med fyra feel good-noveller
Presentask med fyra feel good-noveller Jojo Moyes, David Nicholls, Sophie Kinsella, Nora Ephron
2018
Novellix
6/10

Trevligt format, men ojämn nivå

Utgiven 2018
ISBN 9789175892740

Om författaren

Jojo Moyes (f. 1969) är en brittisk författare och journalist. Hon debuterade 2002 med romanen Det skyddande regnet, och fick sitt stora internationella genombrott 2012 med boken Livet efter dig.

David Nicholls (f. 1966) är en brittisk författare som skriver både böcker och filmmanus. Han har bland annat skrivit En dag (2009), som filmatiserades 2011.

Sophie Kinsella är en pseudonym för författaren Madeleine Wickham. Som Kinsella är hon främst känd för böckerna i Shopaholic-serien, men Wickham har även skrivit ett tiotal romaner under eget namn.

Nora Ephron (1941–2012) var en amerikansk författare, manusförfattare, journalist, och filmproducent. Hon fick sitt stora genombrott 1989 med filmkomedin När Harry mötte Sally, vars manus hon skrivit, och för vilket hon belönades med en BAFTA Award.

Sök efter boken

Novellix är ett förlag som ger ut noveller en och en, i små fickformatsböcker – drygt hälften så stora som en vanlig pocketbok, och mycket tunnare. Mitt recensionsex utgörs av en liten box, med fyra noveller, utan någon mer specifik titel än Presentask med fyra feel good-noveller. Det här formatet tilltalar mig. De små häftesböckerna är charmigt formgivna, smidigt snabblästa, och utmärkta för ens Goodreads reading challenge-statistik eftersom varje novell loggas som en egen bok.

Feelgoodsviten i fråga (jag har för övrigt Språkrådet på min sida när det gäller hopskrivningen av feelgood) inleds med Jojo Moyes Tretton dagar med John C. Novellens upplägg är inte överdrivet originellt. Huvudpersonen som inte riktigt känner sig sedd av sin partner hittar en mobiltelefon i gräset, och dess ägare har uppenbarligen en het otrohetsaffär på gång med en viss John C. Istället för att typ försöka hitta telefonens ägare eller lämna den till polisen (vilket i rättvisans namn hade utgjort en fruktansvärt tråkig novell) bestämmer hon sig för att fortsätta den okända telefonägarens sms-flirt med John C. De fattar förstås tycke för varandra, och stämmer till sist träff på en pub, vilket leder till en upplösning som inte medför något vidare katarsis, och ännu mindre feelgood.

Novell nummer två är David Nicholls Samma tid nästa vecka, och är en historia om hur enträgna pianolektioner kan leda till ond bråd död. Nicholls språk präglas av en lågmäld slagfärdighet, som när han i de inledande fraserna stillsamt konstaterar: ”Vid nio års ålder var jag oerhört anmärkningsvärd på så vis att jag helt saknade talanger.” Novellen följer berättarjaget under hans ihärdiga pianolektioner hos grannen Mrs Chin, som alltmer desperat försöker övertala honom om att ge upp. Och trots Mrs Chins desperation och den makabra slutscenen är Samma tid nästa vecka faktiskt ganska mysig; en novell att småle lite kryptiskt åt på tunnelbanan medan man demonstrativt håller upp omslaget så att medpassagerarnas kan läsa titeln. Vi måste alla dra vårt strå till stacken när det gäller att väcka allmänhetens litteraturintresse. Jag önskar bara att Nicholls inte hade avslutat novellen med den smärtsamt klyschiga putslustigheten: ”Sex månader senare började jag ta fiollektioner, men det är en helt annan historia…” (Ja, han avslutade novellen med tre punkter! Och ja, det borde vara straffbart.)

Nummer tre (eller 117, om man använder hela Novellix-utgivningen som referensram) är Sophie Kinsellas Göra om. Kinsella är ju mest känd för sin Shopaholic-serie, och jag har ett starkt minne av att ha läst första boken i serien, och att den var vedervärdig. Det kan dock vara så att jag bara har bläddrat i den och avfärdat den efter ett kapitel eller två. Minnet sviker ibland när man rört sig norr om trettio. Min bättre hälft är dock bättre bevandrad än jag i den förtjusande genre som något nedsättande kallas chicklit, och hon informerar mig om att Kinsellas författarskap blivit avsevärt bättre med åren. Och utifrån min begränsade erfarenhet är jag benägen att hålla med, för Göra om har en utmärkt blandning av smådum humor som bygger på lätt karikatyriska bikaraktärer, och en ganska djup svärta, när berättarjaget minns en relation hon saboterat i ett infall av ungdomlig arrogans.

Vi brukade skoja om att ligga med andra. Jag låtsades att jag gillade hans kompis Jon. Jag flirtade helt skamlöst. Det var ett enda stort skämt, till och med när jag lät Jon stoppa handen innanför min blus, till och med när jag gick med på att träffa honom på hemliga luncher – det var liksom tänkt att vara ett skämt. /…/ Jag trodde han skulle förlåta allt om jag bara förklarade ordentligt. Jag övade på mina gulliga fraser, satte på mig mitt mest charmerande leende.

Av någon anledning fungerade det inte.

Om jag min vana trogen ska klaga över slutet, så är det kanske en aning sockersött. Men så var det ju feelgood som utlovades också. Kanske behövs lite sockersötma ibland som kompensation när man till exempel just nåtts av resultatet i den senaste opinionsundersökningen inför riksdagsvalet.

Den fjärde novellen i min box är Nora Ephrons att Gå vidare. Den är en tjugosex sidor lång kärleksförklaring till ett bostadshus i New York, följt av konstaterandet att det blev för dyrt att bo där när de införde marknadshyror. Jag låter den sammanfattningen stå för sig själv utan vidare kommentar.

Sammantaget är jag klart förtjust i miniformatet, tycker att noveller är en underskattad form av litteratur, och två av feelgoodnovellerna levde upp till namnet. De andra två lämnade mig närmast smärtsamt oberörd.

Katie Collmar

Publicerad: 2018-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2018-05-17 07:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7346

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?