Krysten Ritter spelar huvudrollen i en av mina favoritserier, Marvels Jessica Jones. Nu har hon skrivit en roman. Det var allt jag behövde veta, trots att boken i fråga är en spänningsroman. Det vill säga en genre jag sällan läser.

I Rökridå, återvänder juristen Abby till sin hemstad: en pytteliten ort i Indiana kallad Barrens. Hon ska tillsammans med sitt team utreda om ortens största inkomstkälla, ett storföretag kallat Optimal, förgiftar vattnet. Men Abby har också en egen agenda, även om hon ännu inte erkänt det för sig själv. Hon vill ta reda på vad som hände med barndomsvännen Kaycee.

För 10 år sedan, när Abby gick på high school i Barrens, ljög Kaycee och hennes vänner om att de var sjuka. De fejkade darrningar och minnesförlust, möjligen för att tjäna pengar. Men Abby har en känsla av att det är något med historien som inte stämmer. Att återvända är dock allt annat än enkelt. Det fanns en anledning till att hon lämnade Barrens från första början.

Mysteriet visar sig vara mer originellt än början lät antyda. Framför allt är det historien om vad som hände då, för tio år sedan, som fängslar. Också Abbys möte med allt, och alla, hon lämnat bakom sig beskrivs med en trovärdig tyngd, en sådan som får en att fundera över sitt eget förflutna. En berättelse om förlåtelse och upprättelse skrivs fram vid sidan av det problem Abby försöker lösa och det fungerar verkligen.

Samtidigt får jag känslan av att Rökridå egentligen inte är färdigskriven. Det finns luckor i texten där man som läsare blir förvirrad, och trådar som inte knyts ihop i slutet. Och trots att mysteriet är intressant, blir det sällan riktigt spännande. Sidorna flög inte fram så mycket som makade sig fram. Att delar av slutet var förutsägbara hjälpte inte direkt till.

Krysten Ritter har potential som författare, och jag kan absolut tänka mig att mer hängivna spänningsfantaster kan tycka mycket om denna roman. Själv hade jag gärna sett lite högre tempo och en mer engagerande huvudkaraktär.