Recension

: Generation X
Generation X: Sagor för en accelererad kultur Douglas Coupland Paul Rivoche (illustratör)
2017
Modernista
7/10

Ironigänget ville egentligen komma nära

Utgiven 2017
ISBN 9789174997071
Sidor 175
Orginaltitel Generation X. Tales for an Accelerated Culture.
Översättare Johan Frick
Först utgiven 1991

Om författaren

Fotograf: D.J Weir

Douglas Coupland, född 1961, jobbade som journalist när han slog igenom med sin debutroman Generation X i början av nittiotalet. Han har sedan dess gjort sig känd som en kritisk samtidsskildrare, bland annat med romaner som Microslavar och Girlfriend in a Coma.

Sök efter boken

Andrew, Claire och Dag tillhör den första generationen efter andra världskriget som inte får det bättre än sina föräldrar. De lämnar boet men bärs aldrig uppåt av rekordårens varma vindar. Dessa har mojnat, nämligen. Huvudpersonerna i romanen Generation X är flygfärdiga men det bär liksom ändå inte.

Berättarjaget Andrew har lockat Claire och Dag till sitt bungalow-hyresområde i kaliforniska Palm Springs. Tillsammans fördriver de tiden med poolhäng, drinkar och fantastiska berättelser. Med vänsterhanden sköter de ointressanta anställningar i så kallade McJobs. De är lågt betalda med en anställningstrygghet lika obefintlig som deras eget engagemang.

Douglas Coupland var 30 när han skrev sin debutroman. Hans trojka är smarta och kompetenta men saknar uppgift och riktning. Deras bitska ironiska iakttagelseförmåga firar ständigt nya triumfer. Är det en försvarsmekanism eller den enda rimliga hållningen i en galen värld?

Sedan boken kom ut 1991 har 26 år rusat förbi och vi vet alla hur det gick för generation X. Det gick bra. Den ironiska generationen fick fasta jobb, skaffade barn, klarade sig utmärkt på sin lön och många blir nu chefer eller får andra attraktiva poster i takt med att 40-talisterna går i pension.

Men sådan var inte stämningen då. Oklart varför. På 1990-talet närmade sig ett nytt fin de siecle. Denna generation hade vuxit upp med hotet om atomkrig. Insikterna om miljökatastrof var i tilltagande. Dessutom låg det inte för dem att vara tvärsäkert svartvita i sin läsning av världspolitikens goda och onda.

Romanen är nedlusad med ironiska begrepp. ”Fyrtiotalistavund”, ”nuförnekelse”, ”berömmelsebetingad apati”, ”obskurism” och annat knepigt utgör komponenter i det öde som väntar alla tillhörande denna x-generation. I slutet ligger en oväntad samling ekonomisk statistik.

Boken är uppbyggd nästan som Tusen och en natt. Kortare berättelser hålls samman av ett relativt ytligt ramverk. Men berättarjaget Andrew gör inte ensam anspråk på rollen som den berättande Scheherazade. Alla romanens karaktärer får utrymme att fabulera. Som till exempel Claire när hon berättar om sitt första möte med snö:

Jag var tolv år och det var alldeles efter den första och största skilsmässan. Jag var i New York och hälsade på mamma, och jag stod vid en refug mitt i Park Avenue. Det var första gången jag var utanför Los Angeles. Jag var trollbunden av storstan. Jag tittade upp på Pan Am-huset och funderade över det grundläggande problemet med Manhattan.

Hon finner att problemet med Manhattan är den felfördelade vikten. ”Så mycket massa så högt upp att själva gravitationen till sist kan bli förvrängd”. Hur som helst får hon plötsligt något i ena ögat:

När jag vände på huvudet för att gå över smällde jag med ansiktet före, tjong, rätt in i min första snöflinga någonsin. Den smälte i ögat. (…) om jag ska ta ett minne från jorden med mig så blir det det ögonblicket. Än i dag betraktar jag mitt högra öga som förtrollat.

Claires impression triggar de andra att berätta om lukten av bensin eller bacon eller om pappas kortvågsradio.

Claires berättelser är de bästa. Dags berättelser finner jag betydligt mer hafsigt ihopkomna, alltför surrealistiska för att bli tagna på allvar, vilket är ”in character”.

Catherine är Claires väninna. Men Andrew har döpt om henne till Elvissa:

Huvudet kröns av en elvisoid Barbiefrisyr som inramar hennes skalle likt ett par uppochnervända enkla citationstecken. Och även om hon inte är direkt vacker, så är hon liksom de flesta kvinnor med stora ögon svår att slita blicken ifrån. Trots att hon bor i öknen är hon dessutom blek som keso, och smal som en kapplöpningshund. Man får en känsla av att hon har anlag för cancer.

Så här håller det på. Generation X bygger närhet till varandra och till sig själva men odlar samtidigt medvetet ett utanförskap och en distans till det övriga samhället och dess absurda människor.

Rekordåren må vara över sedan länge. Men ekonomin har tagit ny fart på nya sätt genom globaliseringens frihandel och innovationerna inom IT. Ironiska citationsgester med fingrarna ser man allt mer sällan. Ändå ger Modernista nu ut Douglas Couplands succédebut på nytt. Förtjänar den klassikerstatus? Ja, tveklöst. Tonläget i samtalen är skildrat med ett sådant gehör att det blir tidlöst. Kommer den att finna ständigt nya läsare? Hm, vet inte. Jag är själv alltför insyltad för att kunna ta ställning. Men romanens ramverk är kanske en aning för svagt. Generationerna Y och Z och alla därefter blir ju bara allt mer rastlösa…

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-22 21:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7113

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?