Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9780747591887 |
Sidor | 276 |
Språk | Engelska |
När jag var arton eller nitton läste jag Generation X, Douglas Couplands debutroman. Min tideräkning kan delas in i "före" och "efter" DC. Något avgörande hände under läsningen av den där romanen, jag räds inte att påstå att min livssyn förändrades genom den, ett raster lades över tillvaron och det ligger fortfarande kvar. Det är ett raster som släpper igenom och stänger ute. Varje del av samtiden framträder genom Couplands estetisering om jag kisar lite och ser atombombens svampmoln, en smogfärgad solnedgång eller en eftermiddagssåpa på teve som en del av en skenande civilisation. Synen på samtiden i Generation X, förmedlad genom några unga människors tillflykt till Beverly Hills sjaskigare periferi, präglas av förundran inför och förfasan över ett västerländskt samhälle som fyllts till brädden av varumärken, populärkultur och genommedierade framgångs- och undergångsberättelser. Genom terapeutiska "godnattsagor" förmedlar Andrew, Claire och Dag för varandra och läsaren alternativa berättelser om livet i hypermodernitetens kölvatten (det här var ändå innan mobiltelefonins och Internets inträde i vardagen). Frågor om karriärtvång, miljöförstöring, relationer och framför allt det enorma generationsgapet mellan dessa nästan trettioåriga vänner och deras föräldrageneration (fyrtiotalisterna som tycks ha lagt beslag på alla positioner och tillgångar) avhandlas genom sylvassa och pricksäkra små historier. De är förstås för ängsligt självmedvetna för att prata om livsfrågorna genom rak kommunikation, stora ämnen kräver omvägen via godnattsagornas citationstecken.
En missuppfattning om Douglas Coupland är att han är ytligt koketterande och surfande på tidsandans markörer och fenomen. Denna uppfattning är särskilt vanlig bland människor som inte läst Coupland utan blandar ihop "Generation X" och "den ironiska generationen". Sant är att han ofta använder varumärkesdroppande, teknologi och populärkulturella referenser för att bära fram sina teman. Och varför skulle inte djupare frågor kunna ställas under neonljusets kalla sken? Skakar man romanerna trillar det ur nästan samtliga ut ensamhet, apokalyptiska scenarier, andligt sökande och kärlekstörst. I de flesta av dem skildras också kontaktsvårigheter människor emellan genom att förlägga kommunikationen till e-post, metaberättande, brev, chattande och inte minst personer som dör och betraktar världen från andra sidan. Raka och öppenhjärtiga samtal är riskabla och gör människor sårbara, genom omskrivning och förmedling går det att nå fram till inre rum utan att skrämma bort andra eller fastna i det subjektiva. Så ser villkoren ut i Couplands fiktionsvärldar.
Sexton år och ett tiotal romaner senare fortsätter Douglas Coupland att mejsla karaktäristiska mönster ur samtiden. Om Generation X skildrade den moderna tillvaron från en utsiktspunkt vid sidan av kaoset så diskuterar The Gum Thief alienationen under köpcentrets artificiella belysning. Vi får följa Roger som möter medelåldern på Staples, ett varuhus för kontorsartiklar, där han uppgivet och håglöst tjänar sitt levebröd efter en livsomvälvande händelse som fått honom att överge sitt gamla, mer prestigefyllda, arbete och sina forna vänner. Han bor i en källare där han självmedicinerar genom att låta vodkan fylla hålen i själen medan han undrar om allt är förlorat för gott. På Staples jobbar också den tjugo år yngre Bethany, en svartmålad gothtjej som fantiserar om döden medan hon packar upp kulspetspennor och sorterar Post-it-lappar efter färgskala i de ändlösa gångarna på varuhuset. På var sitt håll föraktar och skyr de båda såväl varandra som övriga anställda på Staples. När Roger en dag har glömt sin dagbok i fikarummet upptäcker Bethany att han faktiskt har ett inre liv och reflekterar över ungefär samma frågor som hon själv. Hon skriver ner sina tankar i dagboken och inbjuder Roger till en hemlig korrespondens, där de två aldrig pratar med varandra utan endast kommunicerar via text.
Som en berättelse i berättelsen i berättelsen påbörjar Roger ett romanprojekt som Bethany likaledes får ta del av under tiden det växer fram i dagboken. Stärkt av hennes uppmuntran fortsätter han att skriva och får feedback genom Bethanys skriftliga kommentarer efter varje avsnitt. Snart går det att spåra Bethany och Roger och andra på Staples i de karaktärer som tecknas i "Glove Pond", Rogers dagboksroman, i vilken den framgångsrike författardebutanten Kyle och den förbittrade Steve, med fem romaner långt bakom sig, syrligt kommenterar varandras verk och status under en middag tillsammans med deras respektive fruar. Är kritikernas hyllningar (Steve) att föredra framför massupplagan (Kyle)? Är det skillnad på lyckad och lycklig och vilka livslögner kan man leva med? När Steve sedan hittar Kyles manus till nästa roman på hatthyllan efter middagen och läser det inlåst på toaletten visar sig upplägget vara näst intill identisk med The Gum Thief. Det blir ibland lite rörigt med alla metanivåer och korsklippningar, men i den ryska dockans inre finns små diamanter av sanningar kring relationer, oväntad vänskap och återerövrad värdighet vid sidan om framgångslögnerna.
När Roger springer på en gammal klasskompis som numera är psykiatriker vill han veta om det finns några sammanfattande slutsatser om människan. Han möts av en frågande blick:
"What kind of conclusions?"
"You know, that everybody on earth – not merely your patients – that everybody´s a mess."
He perked up. "Oh, good God, man, get real. Everybody´s a disaster."
His Chrysler 300 popped out of the buffering bay, and we said goodbye. I felt a thousand percent good for the first time in months. Having the same illness as everybody else truly is the definition of health.
Botten i mig är botten i dig, som det har diktats här hemma. En tröst så god som någon.
Publicerad: 2007-10-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 15:30
5 kommentarer
Men är den här boken något bra då?
#
Jag gillade verkligen Coupland otroligt mycket fram till Girlfriend in a Coma, men sedan har det varit lite ömsom vin och ömsom vatten. Det låter i alla fall på den här recensionen som om han har övergett de taffliga försöken att skriva actionspäckad handling som han ägnat sig åt i en del böcker. Ju mindre yttre handling desto bättre, tycker jag i hans fall.
#
Pontus: jag håller delvis med dig. Alla familjer är psykotiska och J-pod tycker jag är lite buskis exempelvis. Coupland är som allra bäst när han balanserar inre och yttre skeenden, som i Livet efter Gud, Microslavar och Gen X.
Tycker även Hey Nostradamus är där uppe.
#
Håller helt med om att Hey Nostradamus är det bästa han har skrivit på senare år, medan All Families… och Jpod är lågvattenmärkena.
Jag är lite oroad av de metalitterära greppen i den nya boken, eftersom det var så dåligt gjort i Jpod. Nåja, jag kommer definitivt att läsa The Gum Thief i alla fall.
#
Varför nämner ingen Eleanor Rigby bland höjdarna? Gum Thief var inget särskilt i jämnförelse med den. Bra i och för sig, men oootroligt deprimerande.
#
Kommentera eller pinga (trackback).