ÄR GUD NÄRVARANDE? NÄR VAR HAN DET?

Det är svårt att tro på en närvarande gud när tre tillsynes harmlösa tonårselever äntrar en skolmatsal någonstans i USA beväpnade med pistoler och gevär och urskiljningslöst börjar skjuta ner sina skolkamrater. Baserad på den verkliga skolmassakern i Columbine 1999 så behandlar Douglas Couplands nya roman Hej Nostradamus tron och de implikationer det innebär att vara troende och samtidigt leva genom overkligt brutala och till synes meningslösa tragedier.

Cheryl, elev på Delbrook Senior Secondary och även medlem i Youth Alive!, blir det sista offret innan massakern får sin upplösning när Jason, tillika Cheryls pojkvän lyckas oskadliggöra den sista av de beväpnade eleverna genom att kasta en sten i ansiktet på honom. I den första av fyra delar som tillsammans utgör Douglas Couplands roman Hej Nostradamus är det hon som berättar från bortom graven. Hon berättar om sig själv och sin gudstro, om pojkvännen Jason och deras förhållande. Och frågar sig vilken gud som låter skolelever öppna eld mot varandra i självaste USA utan att ens bry sig om sina allra närmaste anhängare.

Vi hade blivit itutade att rädsla är ett tecken på att man inte riktigt förlitar sig på Gud. Den som hittat på det har aldrig legat under ett matbord med en liten rännik av någon annans blod rinnande längs benet.

Den genompräktiga Cheryl undslipper dock den raljerande behandling som man skulle kunna ha väntat sig av Coupland – den ironiska X-generationens levnadstecknare. Istället lämnar han hos henne en attityd som vågar ifrågasätta den egna guden och bekänna sina egen längtan efter hämnd.

Gode Gud,
Jag är så fylld av hat att det skrämmer mig. Finns det ett namn för en vilja att ta livet av folk som redan är döda? För det är så jag känner.

Den mer eftertänksamma, allvarliga stämningen som präglar romanen har också inneburit att Couplands språkliga lätthet skördar än större segrar. Jessika Gedin, som jag tror senast översatte Polaroids From the Dead har skapat en översättning som jag inbillar mig gör det mesta av originaltexten.

Couplands vilja att skriva människor och inte typer fanns redan i Girlfriend In A Coma och efter det hysteriska spektaklet Alla familjer är psykotiska så fortsätter nu framåtskridandet. Han berättar i de tre avslutande delarna av romanen om människor som lämnades kvar att hantera den overkliga tragedin. De som tvingades fortsätta. Var söker man vägen tillbaka till mening i tillvaron? I vilka myter om västerlandets storslagenhet passar en skolmassaker in?

Balansakten det innebär att försöka berätta om både enskilda människor och ett helt samhälle är svår men angelägen. Utan bekostnad av karaktärsteckningen så lyckas Coupland beskriva ett mentalt segregerat land, med människor bunkrade i trosgemenskaper, Counterstrike-klaner och gemensamma berättelser om det egna landet. Landet som tillhör de fria och de djärva. Och de till tänderna beväpnade.